Långsamt...
Dagarna släpar sig fram...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...
Kommentarer
Trackback
