Våra barn- Vår framtid

Ja så är det, och det anser jag att vi ska tänka på.

Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.

Nej ett barn är en del av vår värld och ska växa upp som den delen också. Fritt, stort, hoppfullt och välkommet!

Vad menar jag då egentligen? Att alla föräldrar uppfostrar sina barn fel? Nej, alla föräldrar är de bästa föräldrarna för sina barn (jo-visst finns det de som behöver mer eller mindre stöd i föräldraskapet, men de är fortfarande sina barns bästa föräldrar)

Men vart vill jag komma? Vad menar jag?

Ett exempel...
______________________

Vår lilltjej har kommit in i en period då hon nu ännu mer än tidigare blivit medveten om sin egen person, sina egna känslor och sin förmåga att bestämma över sig själv. Detta visar sig ofta och dagarna i ända men har vuxit till ett jätteproblem framförallt vid läggning som oftast mannen i huset sköter här hemma.

Hon säger nej, vägrar blöja, pyjamas, tandborstning, springer och gömmer sig och det slutar i 99% av fallen med att hon får på sig allt under ett hysteriskt utbrott där hon viftar, sliter av sig sakerna och upprepar "nej, nej, nej". Det har blivit så stort på kvällarna därför att en ond cirkel har skapats, den fina nattningsrutinen har skapats till något hon automatiskt bara vägrar.

Min teori av det hela är att hon upplever att man inte tar hennes känslor på allvar. (hon har ju just börjat bli medveten om att hon faktiskt kan uttrycka dem till omvärlden). Hon upplever att hon blir ignorerad medan hon kämpar vilt för att få vara en individ med egna känslor, testar givetvis hej vilt de nyfunna känslorna. Detta är ett helt normalt beteende, men ett beteende som vi vuxna ofta suckar och stönar över, och helt enkelt "bara gör".
_________________________

Jag anser att detta är ett direkt övergrepp på barnet som individ och person. De får ständigt lära sig att världen faktiskt inte anpassar sig efter dem.
"Nej inte nu"
"Lägg tillbaka"
"Spring inte..."
"Sitt still"
"Ät nu"
"Spotta ut nu"
Hela tiden tvingas de, av helt förklarliga skäl, anpassa sig till den värld vi anser som vår.

Våra barn- Vår framtid

Jag har med gott resultat mött lillan på kvällarna, med fina ord, lockande gester och spännande berättelser, och för mig tar det några få minuter (oftast, givetvis inte alltid det fungerar, men till skillnad från sambons metod så blir 70 % av läggningarna positiva).

Jag låter henne alltså ha sina åsikter, ha sina känslor, visar att jag respekterar hennes nej. Och hon följer mig sedan förtroendefullt genom att jag lisrkar och gör lite på ett annat sätt.

Min sambo sade;
"men är det verkligen rätt att hon ska lära sig att göra som hon vill"

Jag svarade, ganska bitskt;
"det hon ständigt lär sig är att hon inte får som hon vill, och det finns flera gånger då man inte hinner möta dem på detta sätt, så varför inte ta alla chanser som finns till att bekräfta ett barns känslor. Ett äldre barn skulle du aldrig tvinga ned i soffan och dra på ett par byxor. Hon möts av tillräckligt många nej och förbud som är tvugna att följas på sin resa genom livet ändå"

Han funderade lite och höll sedan utan kompromisser med. Men sa också att han inte visste hur han skulle göra. Men huvudsaken är ju inte att göra saken perfekt- utan att just reflektera över vad man gör, hur man gör det och varför. Det är DÅ man är en bra förälder.

Varför är vi då sådana? Vi vuxna? Varför ser vi inte, även de små barnen, som de individer de är.
Jag anser att vi ofta utsätter dem för rena övergrepp genom att tvinga dem ta på sig/ av sig eller annat mot deras vilja.
Vardagen i vår värld är som den är och skapar tillräckligt många situationer där barnen får lära sig anpassning. Så är det, och det ska vi inte skämmas över, vi är inte fullkomliga- vilket i sig lär våra barn att de inte heller behöver vara det, perfekta- felfria.
Men det jag ber om, det jag ödmjukt ber alla vuxna om är att vi inte behöver kuva våra små mer än nödvändigt.

Snälla, se våra barn som de individer de är, som den framtid vi har i vår hand. Det är här och nu vi skapar framtiden.

Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.

Våra barn- Vår framtid

Jag vet inte varifrån det kom. Det bara var över mig. Men det är väl som förra gången, man får bara acceptera att alla känslor jut nu är okej och inte analysera så mycket utan bara konstatera att "nu känner jag så här". Det är ju för en övergående tid...

...hittade detta på en pappablogg och är rörd till tårar. Otroligt tänkvärt och alldeles otroligt gripande skrivet.

Varför har inte jag en Dr House i närheten?

Jag undrar stilla när någon ska komma tillrätta med en ev. diagnos på de problem jag haft med min kropp i snart 15 år. Man ler, man lär sig leva med det, man ser det som en del av livet... Men när man ligger där i tårar, svett och annat sekret på badrumsgolvet med en konstans smärta på 8 på smärtskalan och toppar på 10= den värsta smärta du kan uppleva, då funderar man i de korta klara sekvenserna när hyperventileringen lyckats domna bort stora delar av kroppen på hur det skulle vara om man slapp planera för dessa "om".

Hur det skulle vara att slippa oroa sig för att åka bil längre sträckor utan tillgång till varm dusch och toalett. Hur det skulle vara att inte dag efter dag behöva försöka lista ut vad man kan göra och inte kan göra, vad man kan äta och inte kan äta, utan minsta resultat av förbättring...

Varför har inte jag en dr House i närheten?

Om det så bara var psykiskt så skulle han ju pinpointa det och man skulle vara säker på att det blev bra om jag jobbade med psyket. För det har jag sett på teve...

Varför har inte jag en Dr House i närheten?

Idag gjorde jag slag i saken och besökte fina kusin i Skeby. Var ju tvungen att kolla läget lite innan liten får för sig att ploppa ut, och som många gravida kvinnor var hon sååå vacker.