Höstrusk
Jag är ju känd som otursfågeln. Men även andra i min närhet tycks ha samma otur som jag. Men då är vi också ganska lika. Jag och kvinnan J. Lika i vårt sätt att ta livet, att handskas med berg och dalbanan, lika i våra värderingar, lika i vårt sätt att se på situationer och andra människor.
Är man lika bara sådär helt apropå? Eller handlar det om den man formats till genom upplevelser i livet?
Jag vet inte... Visst har vi en liknande bakgrund på många sätt, men samtidigt har vi flera delar i den som är så otroligt annorlunda.
Om man börjar fundera på ödet, saker som sker och söker logiska förklaringar, ja, då blir man nipprig!
Jag får fäkta undan dessa tankar och gå ut och börja jobba. Annars får jag inget gjort. Drömma bort dagar är jag bra på, men idag är ingen dag som jag har tid att drömma bort!
Dagar kommer...
När jag var liten, faktiskt ända till dess jag var runt tretton-fjorton år, så läste alltid jag och mamma "Gud som haver barnen kär" tillsammans på kvällen.
Jag vet inte riktigt varför det blev så. Vi är ju ingen djupt troende familj på något sätt. Än idag så minns jag varje betoning, melodin och varje nyans i meningarna på det där sättet som mamma läste den tillsammans med mig.
Det var fint tycker jag. Nu i efterhand så ser jag den fina stunden vi hade varje kväll tillsammans. Inte lång, men ändå fanns den där. Ibland sjöng vi den till melodin "blinka lilla stjärna" för omväxlings skull. Det kändes inte helt rätt att frångå kvällsritualen, men ändå lite spännande nytt.
Jag minns känslan än idag!
Vi är ju ändå kristna i det här landet (de flesta av oss), så varför inte låta dessa ramsor/ böner/ ord gå vidare i arv till våra barn. Det borde höra till allmänbildningen att kunna. Sedan vad man tror på är en helt annan sak.
Dagar kommer...
...dagar går.
Gud som haver barnen kär
Svenska Psalmboken 193
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Text: Gammal svensk bön för barn, tryckt 1780
Musik: I Widéen 1912
Prinsessor existerar inte
Jag trodde nog lite på den där prinsessvärlden. prinsessan och halva kungariket eller hur det var.
Och kärleken övervinner allt i slutet och bla bla...
Men vet ni. Kärleken övervinner långtifrån allt. Jag har nog aldrig levt i ett förhållande där det saknats kärlek. Tvärtom. Den öses över mig. Och jag öser tillbaka...
Men allt är inte guld och gröna skogar med kärlek. Så bullshit med den!
Mer konstruerade förhållanden och partnerskap. Det skulle lösa mycket i vår värld.
Varför kunde inte mina föräldrar gift bort mig som liten?
Otursförföljd...
DETTA INLÄGG HAR BLIVIT CENSURERAT AV ADMINISTRATÖREN
www.superkoll.blogg.se
Tankar kring http://superkoll.blogg.se/1202416436_normer.html
Normer hit och omoraliskt dit...
Varför vågar inte människan vara stark? Varför vågar man inte gå sin egen väg? Varför ska man vara den som är mest normal av alla, och sedan stå som J skrev med pekpinnen och mässa över de som inte rättar sig efter de rätta normerna. De normer som samhället (människor) anser att man ska leva efter?
När man inte har en egen åsikt, när man inte har tillräckligt mycket upplevelser/ kunskap och fakta kring ett ämne-är det då man rättar sig efter normer?
Jag vill inte vara sådan. Jag hoppas jag inte är så omedveten så att jag inte märker om jag är sådan i vissa situationer. Snälla, gör mig uppmärksam om jag dömer er för snabbt, drar hastiga slutsatser eller har tunnelseende och blir trångsynt när ni försöker dela med er och förklara för mig.
För jag vill inte vara sådan.
Men... Den stora frågan är ändå. Varför sitter jag då och gråter för att jag faller utanför normen? Varför låter jag tårarna rinna när någon moralpredikar för mig om vad jag borde göra/inte göra enligt samhällets normer. Vad som är normalr, omoraliskt och rätt?
Borde inte det ligga hos varje enskild individ, frågan om vad som är moraliskt rätt och inte? Har man inte ett eget val? Borde man inte bli stöttad i det?
Samhället, normerna och människor i omgivningen tillåter inte alltid det. Ser inte alltid...
Snälla, låt mig inte vara trångsynt jag med. Hjälp mig se när jag börjar moralpredika...
Och snälla, låt mig få tårarna att suta rinna över de moralpredikningar jag får höra.
För varför?
Varför berör det mig så djupt?
För att jag är onormal?
Fyra människor i mitt liv har aldrig någonsin lagt värderingar kring normer, moral och rätt och fel i det jag gör...
Mormor
Kvinnan J- en nyare men ack så underbar bekantskap
Kvinnan A- hon som alltid funnits
Och så mannen J, av alla människor.
Livet är konstigt.
Men det betyder inte att jag är det! Jag lever det bara efter bästa förmåga, och känner mig trött när människor uttrycker att det är fel, eller inte räcker till.
Det närmar sig *ryser*
Usch, vill inte. På mycket mycket länge vill jag inte. Jag vill inte leva fram tills dess. Inte uppleva den.
Så mycket som ska hända.
Saker som bara måste ske, men jobbigt känslosamma saker som berör djupt djupt där inne.
Saker som rör mitt gamla liv. Saker som rör min familj. Saker som rör tråkiga bitar i livet. Flera delar. Flera saker kommer ske.
Mina ben orkar knappt bära mig i alla förberedelser. Ibland får jag bara sätta mig ned. Dra några djupa andetag, och intala mig att snart, snart är helgen över...
Det värsta är, att jag vet, att i det stadiet jag är nu kommer situationen påverka mig något oerhört. Skapa djupa märken. Mer än vad som egentligen skulle behövas.
Varför kan jag inte vara stark?
Varför kan jag inte bara orka?
Varför ska mina ben bli svaga, mitt hjärta slå dubbelslag, min kropp strejka?
Varför ska drömmarna vara så hemska på nätterna, tankarna så mörka på dagarna?
Varför ska tårarna rinna?
Varför?
Varför kan jag inte bara vara stark?
Men det kommer verka som det. Det kommer se ut som om jag är stark.
Till vilket pris?
Vännerna mina... jag ber er. Ha förståelse för att jag inte kommer vara kontaktbar efter helgen. Jag kommer behöva försvinna ett tag. Ladda, ladda, ladda. Gråta i lugn och ro, känna i lugn och ro...
Jag hoppas bara, jag hoppas bara så innerligt att jag klarar av det... Vill inte ramla igen. Inte nu.
*djup suck* Jag letar febrilt efter halmstrå att hålla fast i. Något som skulle kunna få mig att orka. Men det känns lönlöst. Varför skulle jag hitta det nu? Det är så dags att börja leta nu...
Jag får tänka som vanligt. Nästa gång, nästa gång saker sker som skapar en livskris. Då, då kanske...
Har inte sovit de senaste veckorna... Inte kunnat sova. Nu har det plötsligt vänt. Sedan igår sover jag jämt. Hela dagarna. Tala om att kroppen försvarar sig. Tala om att det fysiska krockar med det psykiska.
Stackars min kropp...
Det positiva är att jag kommer gå ned i vikt. Om man nu blir glad av det...
våga
Så mycket jag vill säga
Så mycket jag vill hinna
Så mycket jag vill finna
Känslor jag känner
Känslor jag har
Känslor jag tar
Så mycket jag vill våga
Så mycket jag vill platsa
Så mycket jag vill satsa
Känslor som värker
Känslor som känns
Känslor som bränns
En doft sveper genom huset. Den passerar mig där jag sitter i en svag bris. Det doftar dig...
Ett regn faller utanför rutan. Det faller tätt och smått. Bildar mönster på fönsterrutan...
Två rådjur betar lugnt ute på fältet. De lyfter huvudena. Förnimmer en verklighet och flyr...
Synintryck, dofter, känslor så starka, så kraftfulla.
Jag kan inte kontrollera dem.
Jag måste släppa taget.
Jag måste släppa taget och låta mig falla.
Jag måste våga tro att du fångar mig...
Jag måste våga tro...
Jag MÅSTE våga tro...
Jag vet, men jag måste våga tro...
Sossevagnar och wannabees
Knölarna kan bestå av exempelvis en högtalare, ett skärp, eller varför inte en halvöppnad ketchupflaska?
En sovande fåtöljinnevånare.
En drickande skäggtomte.
En misshandlad knoghand.
En lullande jeanstrasare.
Lantisborna trackar de äkta lantisbona över sin egen nyfunna status som storstadsbor. Men den riktiga frågan är egentligen vem som är mest patetisk. Lantisborna med storstadswannabee eller de äkta lantisborna som åker hem till landet efter en helg i storstadens vimmel.
Slagsmål på golvet med UFC i bakgrunden, sladdriga bilringar som tävlar om att väga mest, velande småpojkar som behöver sina kvinnor för att lyckas i livet och för att få dagens planering att fungera.
Vimlande, öldrickande, dyblöta.
Stormande, sprithällande, snustorra.
Kramande, sexpryda, tuttfixerade.
Vilseledda, skrattande, tävlingsklara.
Provocerande, skrattretande inlägg. BLOGG
Introducerande, tårdrypande, utlägg. BLOGG
Elva små partyvänner festade loss.
Har ni läst klart? Ja, det handlar om OSS.
2008-02-02
DETTA INLÄGG HAR BLIVIT CENSURERAT AV ADMINISTRATÖREN
klockan är 02:00
Veckans nätter har mestadels tillbringats i vaket tillstånd.
Lättast så.
Mycket som blir lättare genom att undvika det.
Jag sover inte... Varför skulle jag göra det?
