Och när jag har något att säga vill ingen lyssna.
Så känns det.

Men så är det inte givetvis säger den teoretiska delen av min hjärna.

Kan inte idag bli igår bara.
Kan inte dagarna gå bara.
Vill ur det här.
Låt det här bli dåtid.
Orkar inte...

Låt mig vara lite mer teroetisk istället för känslosam.
Imorgon tack...

Låt idag bli igår!

Jag väntar...

Väntar på att idag ska bli imorgon,
så att imorgon kan bli idag,
och den nya idag ska bli en ny imorgon.

Och så går dagarna sida vid sida, hand i hand
tillsammans med min evinnerliga längtan efter den nya morgondagen.

Istället för att använda kraft till att skriva ett nytt inlägg så försökte jag leta reda på ett gammalt ur min dagbok och publicera. Hittade inget, men fann flera som fångade känslan.

Här är min känsla...

---

LE IBLAND Lör 14 jan 2006 17:18

...när allt känns som värst, när hjärtat är som tyngst och klumpen i magen som värst... ...när ångesten kryper inpå på nätterna, när längtan efter det okända är som störst... ...när samvetet gnager och tankarna snurrar... Då ska man le! Det funkar tyvärr inte på mig... Inte den här gången. Vill bara få känna mig älskad några sekunder i mitt liv... Jag älskar så mycket... Ta det jag vill ge och må bra av att känna er älskade några sekunder ...

---

SPLITTER Lör 4 feb 2006 13:06

Ja, nu är den på G... Våren. Solen börjar värma på riktigt och den når långt in i mig. Tinar fruset splitter som stilla blandas ut med resten av mitt inre och blir ingenting. Utspätt! I några dagar nu har allt känts så tryggt. Han har stor del i det. Han är hos mig. Han tröstar, klappar, sjunger och vaggar. Tryggt att somna stilla i sin älskades famn och känna den trygga famnen omsluta mig än en gång då mardrömmarna kryper inpå. Han har stor del i annat också... Hur långt räcker det? Hur länge orkar jag? När ramlar jag igen? Det är jobbigt att inte känna igen sig själv... ...och det är jobbigt att vara hatad av människor som kommer vara en stor del av ens framtid... Men tack ändå, för att jag får älska!

---

SNÄLLA! RESPEKTERA MIG... Lör 18 feb 2006 19:50

Var så meningsfullt alldeles nyss, igår tror jag bestämt att det var. Sen hann sanningen ikapp igen. Jag är ensam! Ensam bland människor. Det är nog det värsta... En massa människor finns i min vardag, men jag har aldrig varit så ensam. När kommer han? Åker han lika fort? Snälla låt mig få vara trygg och uppleva lite lugn och ro. Snälla säg att det finns anledning att våga tro. Jag önskar det så starkt så att jag snart spricker. Måste orka. Har insett saker och ting, men givetvis försent. Och nu står jag här. Vore väl konstigt om sanningen inte skulle hinna ikapp mig så småningom. Men nu när jag är här, då önskar jag att jag kunde få leva kvar i min drömvärld lite till. Min värld- den som alla andra inser vara en drömvärld. För där är min dag verklighet, och där är min verklighet dagen. Men det är få som förstår. Snälla sluta berätta för mig hur jag ska göra, hur jag ska vara, hur jag ska bete mig. Jag är en människa med egen vilja, egna tankar, eget liv. Hur det än ser ut nu så är det inte mer än rätt än att ni respekterar det. Se mig för den jag är och inte den ni tycker jag borde vara. Snälla! *ber förtvivlat* Det här kommer ta livet av mig...

Jag kan tänka mig hur det känns. Har aldrig gjort det, men det var ruskigt nära igår.

Vintermörkret har ännu inte hunnit släppa taget om eftermiddagarna, och trots att det nu blir ljusare och ljusare så vägrar mörkret att riktigt släppa taget om dagen.
Det hänger regn i luften. På ett sådant där sätt det bara kan göra när det egentligen borde komma snö. Det är dock för varmt för snö, men för kallt för ett riktigt vårregn. Alltså hänger det istället i luften, bildar ett dis, en slags fuktig, mörk och lite skrämmande dimma.

Vindrutetorkarna på bilen får jobba, trots att inga regndroppar faller. Vägen är smal och slingrig. På båda sidor syns mörka, leriga åkrar. Långt bort över nejden på ena sidan syns ett svagt ljus från ett boningshus. På andra sidan skymtar man skogen i horisonten. Men det är svårt att avgöra vad som är åker, skog och himmel i det mörka diset.
Hellas extraljus lyser upp vägen framför oss. Jag, lilla bäbisen, hennes mor och en god vän sedan gammalt. Bilen är full och vi småpratar glatt om ditt och datt. Trots att bilens lyktor är starka är det svårt att se vart vägen tar slut vid diket. Den mörka, fuktiga vägbanan smälter ihop med den leriga dikesrenen.
Med jämna mellanrum syns orange reflexpinnar som märker ut de eventuella plogkanter som vid det här laget borde finnas där. Reflexpinnarna är gamla och slitna, nästan gula. Några är kortare, avbrutna, men återanvända. På några ställen fattas pinnarna. En syns ligga i diket.

Plötsligt ser jag något som liknar två reflexklädda varelser bara några meter framför mig. Det är bara svaga ljus som blänker till från reflexerna i diset. Jag hinner göra bedömningen att det är en människa och en hund. Funderar ett tag på att blända av. Vet själv med mig vad otrevligt det är att möta en bil med all belysning, inklusive extraljus och få möta det skarpa skenet med ögonen.
Men jag känner mig ändå osäker som förare i det här läget, ser ju knappt människan och än mindre hunden. Går ut långt till vänster med bilen och håller noga koll på de reflexklädda varelserna. Hinner knappt bromsa, men har i vilket fall hunnit släppa gasen.

Då plötsligt är den bara där. Den smälter in i den svartgrå asfalten, verkar flyta upp ur diket och längs vägen mitt framför min bil.

Det är en hund!

En stor, svartgråspräcklig hund med långa, hängande lady-öron. Den kommer från ingenstans. Från den leriga åkern, i full fart, för att hälsa på hunden med reflexsele. Mitt framför bilen tvärnitar den och börjar lukta på den andra hunden. Jag får ställa mig på bromsen.

Många tankar hinner rusa genom mitt huvud under den hundradels sekunden.
Ska jag köra på hunden eller väja åt höger? Nej, det går inte. Då riskerar jag människans och den andra hundens liv.
Är en hund hård att köra på? Jag håller i ratten extra hårt, vill inte riskera att tappa kontrollen och köra på kvinnan, eller tappa kontrollen över bilen när jag har så värdefull last.
Är den hunden också hennes? Nej, det ser jag att det inte är, hundarna som nosar på varandra har inte setts förut, det syns på deras kroppsspråk.
Varifrån kommer den? Vilken tur att mina hundar alltid har reflexsele på sig när de är lösa.
Hur känns det att förlora en hund? Vad ska ägaren säga? Men vad skulle jag göra då? Hade jag något val?
Hur tusan kan man riskera att ens hund springer iväg utan reflex en kväll som denna?
Tänk om vi bara kommit en sekund tidigare istället för detta.

Jag hinner se kvinnans skräckfyllda ögon och hennes desperata försök att blixtsnabbt locka hunden in till kanten. Men hunden har fullt upp med att mäta sig med hennes hund och står uppspänt och nosar på den.

Jag hinner tänka på alla i bilen, vågar inte riskera att gå ned i diket. Känner att jag har en oerhört dyrbar last. Men jag väjer så mycket jag törs, känner att det går inte, vi kör på den. Och jag får lust att blunda, men stirrar stint på det jag ser av vägbanan, fullt fokuserad på skeendet.

Då med ens tar hunden ett halvt steg framåt, knappt märkbart, men det var ett halvt steg längre ifrån döden.

Bilen stryker förbi hundens bakdel med bara några millimeter. Den tycks knappt märka något, fortsätter bara uppspänt nosa på kvinnans hund.

Chockad sitter jag bakom ratten och låter bilen rulla med kopplingen nedtryckt utan gas. Alla var tysta under sekunderna, men utbrister nu något i stil med "jösses". Likaså jag...
När jag märker att bilen nästan stannat på vägen kommer jag till sans, kopplar ur, lägger i tvåans växel och ökar åter farten.

Borde vi stanna? tänker jag. Berätta för ägarna eller någon vad som hänt? Ta reda på var hunden bor...
Ja, egentligen... Men vi fortsätter. När chocken lagt sig är det försent att vända. Vi åker hem...

Ett halvt steg längre från döden.

Tack gode gud att jag känner min bil så väl, och tack gode gud att jag har några körtimmar bakom ratten.
Att lägga en bil full med folk i diket skulle inte varit en bekväm upplevelse. Att köra på någons hund är inte heller bekvämt. Någon blir så ledsen då...

Ett halvt steg längre från döden.

Och jag hann tänka så ruskigt mycket.

...jag grät när vi skildes åt mitt ute i ingenstans, på en lerig skogsväg vid en skjutbana.

I hemlighet.
När ingen såg.

En kram, ett leende, en blick...

Det skulle vara enkelt att förklara det med att det var min häst jag skulle sakna.

Men vet ni...

jag grät när vi skildes åt.


Saker kan bli så fel. Och jag vet inte om de någonsin blir rätt igen. Men livet är inte alltid förutsägbart.

En kram, ett leende, en blick...

En gång i tiden levde jag för det. Men saker hände på vägen. Nu blev jag påmind, och jag vet vad det var jag levde för.

En kram, ett leende, en blick...

Och jag grät...

I hemlighet.
När ingen såg.

Älskar dig
Har alltid älskat dig
Kommer alltid älska dig

Hur det än blir
Hur det än är
Hur det än var

Älskar dig

Det är som sagt jag som väljer, och så länge jag står på listan är jag valbar. Men nu funderar jag ärligt på att plocka bort mig från listan.

Vill inte vara valbar längre.
Vill inte synas.
Vill inte ha blivit kryssad.

Kan man sudda ut kryss som redan är satta?

INGEN SKA FÅ KRYSSA MIG

Tänk er tre vänner som inte setts på länge, i ett kök där de tillsammans förbereder för en liten tacokväll.

Om ni försöker föreställa er hur det såg ut och hur det lät så kanske ni kan uppfyllas av samma bubblande skratt som vi gjorde då, och som jag gör nu när jag tänker tillbaka på det.

Vän 3 var ganska trött för kvällen. Trött som i utmattad alltså. Inte som i lat. Hon hade stekt upp köttfärsen och vi andra hade hackat alla grönsaker och ställt fram på bordet.

Det blev kvar en del färska champinjoner som stod i ett durkslag på diskbänken. Vän 3 går fram dit och frågar mig;

"Ska vi skära de här i mindre bitar också kanske?"

Varpå jag svarar;

"Men det har jag redan gjort!"

Vän 3 tittar på mig, tar sedan upp en av de runda, fina, hela champinjonerna ur durkslaget, ser på mig igen och håller upp den mellan mig och henne. Ser på den och på mig igen och utbrister bestört;

"Ska de inte vara mer skärda än så HÄR?"

Jag och vän 2 tittade på den hela champinjonen och brast ut i ett bubblande skratt, varpå vän 3 insåg vad hon just sagt.



Ni kanske småler iaf...
Jag skrattar nu. Igen!

Tack mina underbara vänner, här kallade 2 och 3.
Ni är underbara. Hade nästan glömt bort vad vi hade.

"Närmar oss norrlands inland. De blånande bergen höjer sig i horisonten, träd i vinterskrud. Älven ligger spegelblank vid vägens kant å var bär vägen? Blicken når en bit innan skogen slukar utsikten. Mörk. Grön. Tät. Gömmer en historia och en hemlighet..." (vän 2)

Du har så rätt, du har så rätt. Och hemligheten bär vi själva i vår egen norrländska skog. Historien bildar livet vi lever nu. Det vi har nu. En treenighet. Tre, ett av de magiska talen.
Vi är orubbliga mina vänner.
Vi är också mörka, gröna, täta... Ogenomträngliga på många vis. Men tillsammans vågar vi släppa igenom mer. Tillsammans ser vi likheter och olikheter som får det mörka att stillsamt lättas upp.

Vi är här!

Behövs det mer?

Det värker. En outhärdlig smärta. En så kraftfull känsla så jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig älska
Jag hatar mig själv för att jag tillåter mig vara besviken
Jag hatar mig själv över att jag känner skuld
Jag hatar mig själv för att jag hatar mig så mycket

28 weeks later... jag såg just filmen under ett täcke i min soffa med en stor skål spispoppade popcorn och en tillbringare saft, funlight redberry.



Fem minuter senare rann tårarna längs mina kinder. De droppade ned på min röda "Utan rim och reson" T-shirt. Den röda i storlek small från Sundsvall, universitetstiden och spexet 2003. Om det ändå hade varit kärlekstårar. Men nej, det var inte han. Det var inte han som framkallade tårarna.

Nej, det var det. Just som jag är svag, just som jag är ensam, just som jag är vek... En signal på mobiltelefonen. en trallande melodi, mössens julafton. Fem minuter senare har det fått mig ur balans. Fått mig ur fas. Fått mig att känna mig misslyckad. Hatad. Bortglömd. För mycket jag.

Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag svarar...
Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag lyssnar...
Och jag hatar mig själv ännu mer för att jag tar åt mig...

Men ingen kan förstå. Ingen kan se. Ingen kan se det som jag gör. Ingen kan känna det jag gör. Ingen kan orka det jag gör. Och ingen kan förstå.

Varför?
Varför orkar jag?
Varför?

När får jag tillbaka mitt liv på heltid?

Och jag förstår dig vännen... jag förstår att du blir less. Att du vill skynda på. Jag förstår att du inte vill se mig ledsen. Jag förstår att du vill mig väl. Men nu sitter jag här med en röd våt T-shirt. Och jag ringer dig inte av en enda anledning.

Jag vill inte göra dig besviken...
Och jag orkar inte ta diskussionen...

...att det snöar?

Att det först kom en massa regn som lade sig som en tunn isslöja över alla ytor.

Att det sedan kom mängder med snö.

Att jag sedan varit ute och åkt i bilen i nästan två timmar. Fram och tillbaka. Upp och ned. Hit och dit!

JAG ÄLSKAR SNÖ
och jag älskar is

Och jag älskar att köra bil, vilt och galet...

Thats me. Vild och galen. Hit och dit. Upp och ned.

JÖSSES vad härligt att äntligen få uttrycka sig själv.

....express yourself in your way darlin'...
Because I just did!