När man försöker försöker man ofta så mycket att det på något sätt blir FÖR mycket. Man försöker, och försöker, och där någonstans passerar man en gräns. Först i efterhand kan man se att man passerade gränsen, för när man är mitt i det är det enda som finns i huvudet att försöka lite till...

När man passerar gränsen i sitt försökande blir försökandet inte längre logiskt. Man får genast en känsla av att inte räcka till, av att göra fel, av att inget är till någon nytta. Och vad gör man då? Jo är man envis och målmedveten försöker man lite till!

Resultatet blir ett kaotiskt, mållöst försökande som inte leder någon vart. Du gör av med dina krafter på ologiskt försökande och den onda cirkeln är sluten och ett faktum.

Så mitt råd till mig själv och alla andra som försöker och försöker. Backa undan, studera situationen och värdera igen vad eller vem du försöker för. Dina försök är inte värdelösa, det är inte i DET problemet ligger. Dina försök är bara missprioriterade och så målinriktade från din sida sp du glömmer se alla sidovägar och stigar du rusar förbi i ditt försökande.

Till sist springer du in i en vägg med uttrycket "men jag FÖRSÖKTE ju ALLT jag kunde" trots att du passerat massor med andra vägar, stigar och lummiga skogsvägar på vägen mot väggen i ditt försökande.

...har jag tro det eller ej varit ute och TÖMKÖRT!

Det ni!

Jag valde den underbaraste dagen vi haft nu i vår. Snålblåst, småregn, isgata och rasande snö från taken. Blött, fuktigt och isfukt i luften.

På med alla kläder jag kunde hitta till lillan, i med henne i stallvagnen i varm fårskinnsåkpåse, in med lilla Aloha, ut och söva lillan, in och sela lilla Aloha, ut och söva lillan, in och tränsa Aloha, ut med Aloha och några sista ryckande i lillans vagn.

Visst, det blev bara fem minuters tömkörning, och visst, vi kunde bara gå fram och tillbaka på vägen där asfalten syns så jag skulle kunna hålla balansen i bäckenet, och visst, det var mycket jobb för att få till de där fem minuterna.

MEN jag hann träna på minst sex halter OCH att gå igenom en vattenpöl.

DET NI!

Tänk att så lite kan glädja så mycket...

Ro i min själ. Nu ska jag försöka hinna mata, duscha, byta på lillan, klä på henne, klä på mig, om jag har tur mata mig. Sen bär det av till sjukgymnasten för återbesök med ännu mer fotmobilisering.

Idag har varit en glad dag

Apropå mitt tidigare inlägg "Bara för att" om alla normer som är uppsatta att följas om man ska "leva rätt" så hittade jag det här längre tillbaka i min blogg...

///Normer hit och omoraliskt dit... 

Varför vågar inte människan vara stark? Varför vågar man inte gå sin egen väg? Varför ska man vara den som är mest normal av alla, och sedan stå med pekpinnen och mässa över de som inte rättar sig efter de rätta normerna. De normer som samhället (människor) anser att man ska leva efter?

När man inte har en egen åsikt, när man inte har tillräckligt mycket upplevelser/ kunskap och fakta kring ett ämne-är det då man rättar sig efter normer?

Jag vill inte vara sådan. Jag hoppas jag inte är så omedveten så att jag inte märker om jag är sådan i vissa situationer. Snälla, gör mig uppmärksam om jag dömer er för snabbt, drar för hastiga slutsatser eller har tunnelseende och blir trångsynt när ni försöker dela med er och förklara för mig.
För jag vill inte vara sådan.

Men... Den stora frågan är ändå. Varför sitter jag då och gråter för att jag faller utanför normen? Varför låter jag tårarna rinna när någon moralpredikar för mig om vad jag borde göra/inte göra enligt samhällets normer. Vad som är normalt, omoraliskt och rätt?

Borde inte det ligga hos varje enskild individ, frågan om vad som är moraliskt rätt och inte? Har man inte ett eget val? Borde man inte bli stöttad i det?

Samhället, normerna och människor i omgivningen tillåter inte alltid det. Ser inte alltid...

Snälla, låt mig inte vara trångsynt jag med. Hjälp mig se när jag börjar moralpredika...

Och snälla, låt mig få tårarna att suta rinna över de moralpredikningar jag får höra.

För varför?
Varför berör det mig så djupt?
För att jag är onormal?

Livet är konstigt.
Men det betyder inte att jag är det! Jag lever det bara efter bästa förmåga, och känner mig trött när människor uttrycker att det är fel, eller inte räcker till.

...göra saken tydlig att jag INTE tänker finna mig i att låtsas lalla runt i alla uppdiktade normer och tankar om hur det är att få barn så tänker jag skriva ned fler tankar än de som anses tillåtna av omvärlden här i min blogg. För det är faktiskt MIN blogg, och MITT liv det skrivs om här.

Ja, för det är ju så, att allt ska vara så rosaskimrande, underbart och man ska vara så lyckligt lottat över att ha fått ett kärleksbarn och man ska le och vara värsta bullmamman och säga att man inte har känt en sådan kärlek i sitt hjärta tidigare och... Ja - ni kan säkert fylla på med saker själva.

Men sanningen är helt annan... Idag har jag sprängande huvudvärk, svetten rinner och håret står på ända. Har enbart hunnit ha på mig morgonrock och vet knappt vad mat är annat än i den form som ges till lillan ur mitt bröst. Alla kläder luktar surt av all mjölk, lillan är vaken jämt och ständigt, vägrar ligga själv någonstans utan vill ständigt bli buren. Mitt bäcken värker och jag har extremt dålig balans och alla rörelser går i slowmotion för att jag inte ska riskera att tappa lillan eller snubbla på något. Mina sjukgymnastiksövningar som ska göras tre gånger om dagen har jag inte hunnit med på tre dagar och dammtussarna flyger över golven.

Lillans magvärk som är väldigt mkt bättre men ändå skapar hysterisk attackgråt emellanåt gör att mitt hjärta vill sprängas eftersom jag inte kan hjälpa henne. Plötsligt duger inte pappas famn på kvällarna och bara mamma kan trösta. Måtte den saken vända snart, för efter att ha suttit här en hel dag och vaggad och vyssjat skulle jag VERKLIGEN behöva få gå på toaletten utan att hon skriker hysteriskt efter mammas famn. Och en dusch! Åhhh... härliga tanke. Eller en bit mat... kanske en lite sovstund...

Bävar för resten av veckan. Min rygg värker redan oavbrutet pga all snebelastning som blir när jag måste lyfta lillan på de mest konstiga sätt för att klara av att lyfta henne överhuvudtaget men mitt bäcken och kassa balans.

Och visst, det positiva är att jag klarar av att köra bil själv nu korta sträckor. Och att jag faktiskt kan gå utan kryckor... Men hur länge till??? För utan mina övningar är jag ju tillbaka till sängliggande. Alla konstiga och knepiga lyft hjälper ju inte till direkt. Och att göra sjukgymnastiksövningarna med en hysteriskt gråtande baby i huset GÅR omöjligt. Mitt hjärta sprängs. Vill ge henne all trygghet jag kan i de lägena, när hon själv inte ens förstår vad som händer...

Och visst skulle det vara kul att ta sig iväg någonstans istället för att sitta själv här hela dagarna, och nu kan jag ju köra bil, dock INTE lyfta i och ur barnstol, baby eller barnvagn i bilen.

Suck stön och grymt...

Nu har jag gnällt.

För övrigt så är hon jättesöt vår lilla tjej, och ja, jag är glad att hon finns. MEN det innebär inte att allt är positivt. Bara att allt är övervägande positivt med att få barn. (vissa dagar iaf)

Japp!

Idag snöar det horisontellt. Fascinerande när tyngdlagen egentligen säger annorlunda. Men sådant är vädret! Oberäkneligt.

Grannen har varit här med en halmbal till lösdriften som Bruno ska få äran att släpa dit. Han får verkligen jobba för sitt husrum den lufsiga pojken. Dra fram sin egen mat och sin egen bädd. Det är inte illa. Han tycker till och med det är kul! De andra som slipper jobba för sitt husrum tittar mest förundrat på honom när han jobbar.

Vi har hyrt film dagen till ära, och inhandlad smarriga mjölk och fettfria produkter som jag kan njuta av. Varför man inte ska äta vegetabiliskt fett har jag ingen aning om! Någon som kan förklara? Är det mjölk eller något slags mjölkprotein i vegetabiliskt fett trots att det inte står på innehållsförteckningen?

Nåja, man kan fundera över mindre komplicerade saker också om man har lust. Det verkar som om min nyfikenhet och frågvishet börjar vakna till liv igen. Det bådar gott inför våren!