Uppdatering
Ja, här kommer då en liten uppdatering. Det är väl på sin plats efter veckans besök på mödravårdscentralen. Inga direkt positiva saker att komma med dock. Mitt HB har sjunkit ännu mer och är nu nere på runt 90. Magen växer inte som den ska och jag är inbokad på flera extrakoller. Ligger under den nedre, nedersta kurvan och min kurva sjunker dessutom rejält. I min tidigare graviditet låg jag stadigt över den övre översta kurvan. Ska även ta en massa andra blodprov på lab. Apropå samtalet om den sjukdom jag antagligen lider av som är ärftlig glömde jag helt att ta upp det. Eller kanske förträngde undermedvetet. Men ska ju dit och ta prover innan påsk och dit på ännu en koll efter påsk så jag får väl ta det då.
Vädret har vänt idag och det blåser och småregnar lite. Fy... Igår orkade jag dock ha Alice hemma och gå till Öppna förskolan och påskpyssla, sjunga och leka. Sen lekte hon hemma hos bästaste Stina när jag var på MVC. Känns underbart att kunna ge lite av sig själv som mamma lite emellanåt iaf. Jag har ju fått lida för det idag dock, men ibland får det vara värt det...
Jag håller på och fasar in min nya kalender. Jag byter i April, beställer egendesignade och då har det blivit så att det skiftar i April. Supernöjd i år igen med designen. Lite som julafton varje gång den dimper ned i brevlådan. Hi hi!
Kostade på mig en bok, Åsa Larssons "Till offer åt Molok". Kanske kan få tiden att gå lite, även om den är utläst på nån dag. Handlar om en Björn som skjuts och som man hittar rester från en människa inuti.
Skulle vilja läsa mer, men har helt enkelt inte ro eller energi att "gissa" vilka böcker som är bra och börja i dem för att sedan inte orka ta mig igenom dem. Det tar för mkt energi från energi jag inte har. Låter kanske konstigt, men på den nivån är det just nu. Dumma, dumma HB...
Vårt akvarie är jättefint igen efter den dumma vitaprickensjukan. Jättekul! Men har ännu inte vågat införskaffa några dyrare fiskar. Vi får se om det görs eller vad som görs...
Nu fortsatt vila på soffan...
Högskola 15 april
Ja, det är då ansökningen måste vara inne.
Jag har ju lite kvar på en av alla mina eftergymnasiala utbildningar och tänkte att det kunde vara bra att ta tag i till hösten så länge jag har platsgaranti pga mammaledighet.
Men det är ju inte BARA att börja plugga igen, nej det måste passa för de och de kurserna har jag redan läst, och jag måste ha heltid om nu sambon ska vara föräldraledig och jag ska plocka ut min sista termin csn (har tyvärringet mer kvar sen så sen får jag klara mig utan på nåt vis)
Så nu sitter jag och ska söka en massa fristående kurser "för säkerhets skull" så att den 15 april inte hinner passera och vi inte får ihop det, jag- programansvarig och SYO-konsulenten.
Dessutom så söker man ju inte längre på det gamla hederliga viset, och mitt lösenord har konverterats automatiskt och jag måste ansöka om ett nytt då jag tydligen fortfarande finns inne i systemet pga att det är föräldraledighet som mitt studieuppehåll berott på. Och för att ansöka om det behöver jag identifiera mig via den portal jag inte kan logga in på och skicka ett mail därifrån... Alternativt åka till skolans dataavdelning. Får väl pallra mig iväg till högskolan nån dag och få tilld et. Är bara inte så sugen på det just nu...
Borde också ringa ett viktigt samtal till en nära släkting som jag knappt aldrig träffat för att få vidare kontakt med en specialistläkare rörande ev. sjukdomsutredning på mig och i vår släkt ärftlig sjukdom. Vet inte varför det känns så nervöst, antagligen inte samtalet till släktingen i sig utan resten antar jag...
Lördagen var en underbar dag. Jag knaprade en förbjuden värktablett för att slippa smärtgenombrott och kände mig glad och fri som en fågel. Var ute hela dagen och fick massor underbart gjort i det underbart soliga vädret. Dagen avslutades med grillning i goda vänners lag. (bortsett från att jag blev gråtfärdig i trädgårdshandeln när de röda backnejlikorna jag sett fram emot att inhandla var slut)
Trots det så är ebergin slut idag, känner mig dränerad på mer kraft än på länge, och givetvis har jag ont. Ont, ont, ont... Så trots fina påskliljor på trappan och kultiverade rabatter så är energin redan slut.
I morgon det efterlängtade besöket på MVC. Vad säger proverna tro? Kommer jag bli inlagd eller har HB:t äntligen vänt? Och hur ska min ev. "ärftliga sjukdom" bemötas?
På tisdag hoppas jag (håll tummarna åt mig) att jag ska orka vara med mitt lilla hjärta och hitta på något på fm och lämna på dagis senare. Hon ska gå lååång dag, och jag vill så gärna bespara henne så många timmar där och samtidigt orka ha kvalitetstid med mitt lilla hjärta trots all värk.
Sambon har varit mysig och förstående sista veckan. Det är inte alltid orden "jag mår inte bra och vet inte om jag orkar detta med graviditet en enda dag till" går in i mannens huvud. Men jag antar att min håglöshet och totala brist på energi lyser lång väg nuförtiden. Dumma dumma HB och dumma dumma hormoner och dumma dumma fogar...
Over and out. 15 april var det ja!
"Alice sönder"
Mammas lilla söndriga tjej...
Labb flyttade tydligen nästa vecka så jag kunde inte ta nytt HB då så ska in idag för att ta provet så ska BM titta på det när jag har tid hos henne nästa vecka. Undra just hur det ser ut nu... Solen gör mig lite gladare och starkare MEN med mer smärta i fogarna eftersom jag rör mig mer när jag är gladare. Det får jag sota för dagen efter.
Har dessutom idag tänkt försöka klara av att åka till Öppna Förskolan med lilltjejen. Vi trivs så himla bra där och det är jättenyttigt att vara med sitt barn och se dem leka och interagera med andra barn.
Lilltjejens utvecklingsfas verkar dock gå över i en mer trygg och lugn period nu. Så otroligt skönt. Alla hysteriska utbrott tar kål på den bästa av föräldrar. Nu äter hon bättre, sover lugnare och är mer go och glad. Mindre trots och mindre känslor. Skönt att se att faserna iaf har en cykel och alltid går över innan de nya kommer.
Häromdagen visade jag en filmsnutt för henne från ett av hennes mest extrema utbrott. Vår lilla tjej skakade först på huvudet och visade bestämt att det där ville hon minsann inte se på ett sätt som gjorde att vi förstod att hon upplevde det jobbigt. En dag senare visade jag henne igen, och då säger mammas lilla hjärta med allvarlig röst och stort fokus på filmen;
"Esse Lessen" (Alice ledsen)
"Ja, Alice ledsen" svarar jag allvarligt
"Esse sönder" säger då Alice och tar sig för bröstet över hjärtat.
Jag blev helt ställd. Just två år fyllda så uttrycker hon sitt känsloutbrott med så stora ord. Jag blev så full av stora känslor att jag bara kunde svara henne att "ja, Alice sönder och mamma finns här". Sen kom några tårar på mammas kind vill jag lova.
Som jag tidigare skrivit Våra barn- vår framtid!
En sådan här sak ger kraft och energi för lååång tid och mååånga utbrott framöver.
Mammas lilla söndriga tjej...
Har dessutom idag tänkt försöka klara av att åka till Öppna Förskolan med lilltjejen. Vi trivs så himla bra där och det är jättenyttigt att vara med sitt barn och se dem leka och interagera med andra barn.
Lilltjejens utvecklingsfas verkar dock gå över i en mer trygg och lugn period nu. Så otroligt skönt. Alla hysteriska utbrott tar kål på den bästa av föräldrar. Nu äter hon bättre, sover lugnare och är mer go och glad. Mindre trots och mindre känslor. Skönt att se att faserna iaf har en cykel och alltid går över innan de nya kommer.
Häromdagen visade jag en filmsnutt för henne från ett av hennes mest extrema utbrott. Vår lilla tjej skakade först på huvudet och visade bestämt att det där ville hon minsann inte se på ett sätt som gjorde att vi förstod att hon upplevde det jobbigt. En dag senare visade jag henne igen, och då säger mammas lilla hjärta med allvarlig röst och stort fokus på filmen;
"Esse Lessen" (Alice ledsen)
"Ja, Alice ledsen" svarar jag allvarligt
"Esse sönder" säger då Alice och tar sig för bröstet över hjärtat.
Jag blev helt ställd. Just två år fyllda så uttrycker hon sitt känsloutbrott med så stora ord. Jag blev så full av stora känslor att jag bara kunde svara henne att "ja, Alice sönder och mamma finns här". Sen kom några tårar på mammas kind vill jag lova.
Som jag tidigare skrivit Våra barn- vår framtid!
En sådan här sak ger kraft och energi för lååång tid och mååånga utbrott framöver.
Mammas lilla söndriga tjej...
Sjukskrivningskarusellen...
Ja hur gör man?
Jag har ingen aning. Förra gången gick jag till specialistmödravården hela tiden, men det behövs inte nu menar läkarna där eftersom graviditeten nu stabiliserat sig och vi inte behöver kolla barnet extra. Så då ska jag sjukskrivas vidare av min vårdcentral där jag är listad säger de.
På min vårdcentral säger de att det inte är deras sak utan en sak för MVC eftersom jag är gravid och allt graviditetsrelaterat ska gå via MVC.
På ordinarie MVC har de ingen läkare mer än vissa tillfällen nån gång i månaden, och så länge kan jag inte sjukskrivas för det tillåter inte försäkringskassan. Helst två veckor i taget, allra max tre, så de hänvisar mig vidare till specialistmödravården eller vårdcentralen där jag är listad.
Så nu har jag kommit hem från vårdcentralen, min sjukskrivning gick ut igår och jag är inte ett dugg klokare på vad jag borde göra, eller vem jag borde ringa nu???
Vore enklare om de var oroliga för barnet, då kunde jag gå till specialistmödravården som förra gången och slippa denna röriga karusell. Jag är för trött, loj och nere för att förstå vad jag ska göra nu i nästa steg.
Träffade dock en gammal klasskompis från gymnasiet på vårdcentralen. Jättekul! Fast vi hann bara byta några snabba ord, men kändes verkligen kul att ses igen. En hurtig dam som håller igång mycket och alltid ler. Och leenden smittar. Brunbränd och vacker var hon också efter semester. Åh vad underbart det skulle vara att befinna sig utomlands en tid nu i detta kalla väder som gör min smärta så mycket sämre.
Ibland är det de små sakerna som gör vardagen. Hej igen Kicki, om jag nu inte hann säga det ordentligt när vi sågs ;o)
Jag har ingen aning. Förra gången gick jag till specialistmödravården hela tiden, men det behövs inte nu menar läkarna där eftersom graviditeten nu stabiliserat sig och vi inte behöver kolla barnet extra. Så då ska jag sjukskrivas vidare av min vårdcentral där jag är listad säger de.
På min vårdcentral säger de att det inte är deras sak utan en sak för MVC eftersom jag är gravid och allt graviditetsrelaterat ska gå via MVC.
På ordinarie MVC har de ingen läkare mer än vissa tillfällen nån gång i månaden, och så länge kan jag inte sjukskrivas för det tillåter inte försäkringskassan. Helst två veckor i taget, allra max tre, så de hänvisar mig vidare till specialistmödravården eller vårdcentralen där jag är listad.
Så nu har jag kommit hem från vårdcentralen, min sjukskrivning gick ut igår och jag är inte ett dugg klokare på vad jag borde göra, eller vem jag borde ringa nu???
Vore enklare om de var oroliga för barnet, då kunde jag gå till specialistmödravården som förra gången och slippa denna röriga karusell. Jag är för trött, loj och nere för att förstå vad jag ska göra nu i nästa steg.
Träffade dock en gammal klasskompis från gymnasiet på vårdcentralen. Jättekul! Fast vi hann bara byta några snabba ord, men kändes verkligen kul att ses igen. En hurtig dam som håller igång mycket och alltid ler. Och leenden smittar. Brunbränd och vacker var hon också efter semester. Åh vad underbart det skulle vara att befinna sig utomlands en tid nu i detta kalla väder som gör min smärta så mycket sämre.
Ibland är det de små sakerna som gör vardagen. Hej igen Kicki, om jag nu inte hann säga det ordentligt när vi sågs ;o)
Långsamt...
Dagarna släpar sig fram...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...
Våren i matthetens tecken...
Helt otroligt, jag har aldrig upplevt en större matthet.
Mina blodvärden var ju dock under 100 den 26 februari, och all yrsel, illamående och oförmåga att överhuvudtaget vara igång mer än några minuter åt gången beror med störst sannolikhet på det. Dock har det nu gått nästan tre veckor, och värdena är inte bättre utan har snarare sjunkit ngt.
Ringde MVC, men ska vänta ytterligare 10 dagar då jag har tid på MVC igen. De tror att det ska vända och att järntabletterna jag äter ska "kicka in" helt plötsligt. Hur TUSAN ska jag orka det? Hela 10 !!! dagar till...? Får inte i mig någon mat, får i mig ytterst lite vätska och är totalt oförmögen att "rycka upp mig" eller orka göra något med dottern eller familjen. Inte ens godis eller andra godsaker går hem... Känslan av hopplöshet är enorm och jag känner mig extremt deprimerad och nere.
Min astma är givetvis värre än någonsin och känslan av att inte få luft är ganska panikartad vill jag lova. Det är knappt att kortisonet och bricanylen hjälper.
Och fogarna ska vi inte tala om... Var de illa innan så är de extremt mycket sämre av allt säng och soffliggande.
Hur gör man egentligen? Hur orkar man? Hur lyckas ni andra med urkassa blodvärden?
Grattis Joakim 32 år!
Idag blir ännu en i familjen ett år äldre.
Oj, oj, oj
Ja, jag säger då det...
Tidigare när jag varit gravid har kroppen liksom känts starkare, mindre påverkbar och hållt sig mer frisk. Nu är det helt tvärtom. Jag åker på allt och lite till- dessutom slår det till gånger tio!
Maginfluensan gjorde att jag låg däckad i 10 dagar. Kunde inte ens kommunicera under några dagar. Lagom när friskheten infann sig blev jag ynka lite snuvig och VIPS så kom astman som ett brev på posten. Har hostat luftrören ur mig i en månad nu och kämpat, framförallt på kvällarna, med att få luft. Sedan kom influensan, den man så fint ska vara vaccinerad mot. Upp emot 41 graders feber, frossa, yrsel, och så hostan och andningen på det.
DÅ sa bebben i magen att nu får det vara nog... Sammandragningar och mkt höga hjärttljud på bebben gjorde att vi snällt fick ligga inne på förlossningen och låta dem ta hand om oss.
Nu är min feber i schack, andningen blir ngt bättre för varje dag och mitt på dagen orkar jag vara igång lite nu.
Är i vecka 27 och min vikt ligger kvar på 62 kg= inskrivningsvikten. Mitt HB fortsätter att sjunka trots dubbla järntabletter. Håret ramlar av i stora tussar. Fogarna knakar och dagarna släpar sig framåt. Helt säker på att det är en pojke... Brukar de inte ta skönheten ur sin mor så säg?
Jag känner att jag har mindre hormoner i kroppen än med tex lilltjejen i magen MEN den psykiska hälsan är ändå i bott.
Utöver graviditeten så har flera tråkiga sjukdoms samt oväntade dödsbesked serverats den senaste månaden. Inom familjen samt bland våra nära och kära. Livet blir sällan vad man tänkt sig. Men det pågår ändå här och nu och hur gärna vi än vill trycka på pausknappen så går det inte.
Våren är dock här! Det kan aldrig undgå själen och lärkorna drillar vackert i skyn över fälten här hemma...
Tidigare när jag varit gravid har kroppen liksom känts starkare, mindre påverkbar och hållt sig mer frisk. Nu är det helt tvärtom. Jag åker på allt och lite till- dessutom slår det till gånger tio!
Maginfluensan gjorde att jag låg däckad i 10 dagar. Kunde inte ens kommunicera under några dagar. Lagom när friskheten infann sig blev jag ynka lite snuvig och VIPS så kom astman som ett brev på posten. Har hostat luftrören ur mig i en månad nu och kämpat, framförallt på kvällarna, med att få luft. Sedan kom influensan, den man så fint ska vara vaccinerad mot. Upp emot 41 graders feber, frossa, yrsel, och så hostan och andningen på det.
DÅ sa bebben i magen att nu får det vara nog... Sammandragningar och mkt höga hjärttljud på bebben gjorde att vi snällt fick ligga inne på förlossningen och låta dem ta hand om oss.
Nu är min feber i schack, andningen blir ngt bättre för varje dag och mitt på dagen orkar jag vara igång lite nu.
Är i vecka 27 och min vikt ligger kvar på 62 kg= inskrivningsvikten. Mitt HB fortsätter att sjunka trots dubbla järntabletter. Håret ramlar av i stora tussar. Fogarna knakar och dagarna släpar sig framåt. Helt säker på att det är en pojke... Brukar de inte ta skönheten ur sin mor så säg?
Jag känner att jag har mindre hormoner i kroppen än med tex lilltjejen i magen MEN den psykiska hälsan är ändå i bott.
Utöver graviditeten så har flera tråkiga sjukdoms samt oväntade dödsbesked serverats den senaste månaden. Inom familjen samt bland våra nära och kära. Livet blir sällan vad man tänkt sig. Men det pågår ändå här och nu och hur gärna vi än vill trycka på pausknappen så går det inte.
Våren är dock här! Det kan aldrig undgå själen och lärkorna drillar vackert i skyn över fälten här hemma...
