Speciellt för någon som länge var en del av mitt liv.
(Sören Kierkegaard, dansk författare och filosof 1813-1855)
Om jag vill lyckas föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,
men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig,
och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa,
och därmed måste jag först förstå att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska utan att tjäna.
Kan jag inte detta
Så kan jag inte heller hjälpa någon.
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,
men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig,
och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa,
och därmed måste jag först förstå att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska utan att tjäna.
Kan jag inte detta
Så kan jag inte heller hjälpa någon.
För allas skull.
för allas skull så borde man vara
för allas skull så borde man klara
för allas skull så borde man svara
för allas skull så borde man bara...
för min skull så borde jag le
för min skull så borde jag se
för min skull så borde jag be
för min skull så borde jag ge
för allas skull så borde man klara
för allas skull så borde man svara
för allas skull så borde man bara...
för min skull så borde jag le
för min skull så borde jag se
för min skull så borde jag be
för min skull så borde jag ge
Den ensamma kvinnan
En ensam trött och frusen kvinna går hopkurad över stadens lilla torg. Hennes stora vackra ögon har för längesedan slutat tindra, och hennes välformade läppar har för längesedan slutat le. Ändå ser man en slags beslutsamhet i hennes gång. Hon utstrålar en envis målmedvetenhet som får andra människor att reagera och lyfta blicken en aning för att studera Denna ensamma kvinna.
De studerar Den ensamma kvinnan och hinner för ett ögonblick reflektera över sitt eget liv. Hinner få dåligt samvete för telefonsamtalet de aldrig ringde, hinner le över de varsamt inpackade blommorna någon väntar på. Men den Ensamma kvinnan minns ingen...
Hennes späda händer är dolda under den tunna kappan, och hennes fötter trampar envist vidare, trots slitna sulor. Gatan hon går in på skuggas delvis av höga portaler och stora hus. I skuggan sveper hon den bruna sjalen tätare kring halsen.
Kvinnan sänker huvudet och kryper ihop i sin kappa när hon om igen börjar vandra. Envist tar hon sig ytterligare tre kvarter bort. Vid ett ljusgult trähus minskar hon åter farten och höjer blicken.
Den svaga knackningen åtföljs av ännu en innan dörren smygande öppnas. Den ensamma kvinnans vackra, bruna ögon möter bedjande de två kritiska blå som kan skymtas i dörrspringan. De två kritiska blå skakar nekande på huvudet och skjuter försiktigt igen dörren.
Det tredje huset hon stannar till vid är inbjudande upplyst. Sakta kliver hon uppför trappan. Innan hon hunnit ända upp öppnas hastigt dörren, och en korg med nygräddat bröd, ost, korv och smör ställs kvickt ut på farstubron. En snabb nick från den äldre mannen i dörren bekräftar att det är till henne. Hon ler tunt och niger lätt strax innan dörren stängs. Med korgen i famnen börjar hon sin färd hemåt.
En ensam trött och frusen kvinna går hopkurad över stadens lilla torg. Hennes stora vackra ögon har för längesedan slutat tindra, och hennes välformade läppar har för längesedan slutat le. Ändå ser man en slags beslutsamhet i hennes gång. Hon utstrålar en envis målmedvetenhet som får andra människor att reagera och lyfta blicken en aning för att studera Denna ensamma kvinna.
Den ensamma kvinnan är mycket vacker, med klara, bruna ögon och långt, svart hår.
Den ensamma kvinnan har ett oerhört intellekt och är mycket målmedveten.
Den ensamma kvinnan är omtänksam, kärleksfull och givmild.
/Å.L
De studerar Den ensamma kvinnan och hinner för ett ögonblick reflektera över sitt eget liv. Hinner få dåligt samvete för telefonsamtalet de aldrig ringde, hinner le över de varsamt inpackade blommorna någon väntar på. Men den Ensamma kvinnan minns ingen...
Den ensamma kvinnans långa mörka hår glänser i kvällssolens eldfärgade strålar.
Hennes späda händer är dolda under den tunna kappan, och hennes fötter trampar envist vidare, trots slitna sulor. Gatan hon går in på skuggas delvis av höga portaler och stora hus. I skuggan sveper hon den bruna sjalen tätare kring halsen.
Från ett av husen hörs klingande pianomusik.
Hon går förbi...
I ett annat hus kan man se hela familjen sitta och skratta vid köksbordet.
Hon går förbi...
En arg vakthund hoppar skällande mot henne i sin länk.
Hon går förbi...
Hon går förbi...
I ett annat hus kan man se hela familjen sitta och skratta vid köksbordet.
Hon går förbi...
En arg vakthund hoppar skällande mot henne i sin länk.
Hon går förbi...
Så plötsligt ändras Den ensamma kvinnans hållning. Hon minskar farten, lyfter huvudet en aning och det krampaktiga taget om kappan löses delvis upp.
Några snödroppar har börjat titta fram invid solväggen på det vita huset. Hon går in genom grinden, fram till dörren. Hon åstadkommer en svag knackning på det mönstrade glaset. En hushållerska öppnar, och när hon får se Den ensamma kvinnans utsträckta hand väser hon irriterat "Inte idag!" Så med ens låses dörren.Kvinnan sänker huvudet och kryper ihop i sin kappa när hon om igen börjar vandra. Envist tar hon sig ytterligare tre kvarter bort. Vid ett ljusgult trähus minskar hon åter farten och höjer blicken.
Den svaga knackningen åtföljs av ännu en innan dörren smygande öppnas. Den ensamma kvinnans vackra, bruna ögon möter bedjande de två kritiska blå som kan skymtas i dörrspringan. De två kritiska blå skakar nekande på huvudet och skjuter försiktigt igen dörren.
Återigen är Den ensamma kvinnan på vandring. Solen har för länge sedan gått ned, och kylan är nu än mer påtaglig.
Det tredje huset hon stannar till vid är inbjudande upplyst. Sakta kliver hon uppför trappan. Innan hon hunnit ända upp öppnas hastigt dörren, och en korg med nygräddat bröd, ost, korv och smör ställs kvickt ut på farstubron. En snabb nick från den äldre mannen i dörren bekräftar att det är till henne. Hon ler tunt och niger lätt strax innan dörren stängs. Med korgen i famnen börjar hon sin färd hemåt.
En ensam trött och frusen kvinna går hopkurad över stadens lilla torg. Hennes stora vackra ögon har för längesedan slutat tindra, och hennes välformade läppar har för längesedan slutat le. Ändå ser man en slags beslutsamhet i hennes gång. Hon utstrålar en envis målmedvetenhet som får andra människor att reagera och lyfta blicken en aning för att studera Denna ensamma kvinna.
Den ensamma kvinnan är mycket vacker, med klara, bruna ögon och långt, svart hår.
Den ensamma kvinnan har ett oerhört intellekt och är mycket målmedveten.
Den ensamma kvinnan är omtänksam, kärleksfull och givmild.
Den ensamma kvinnan är svart...!
/Å.L
Stockholm by night
En nattbuss far genom innersta´n. Klockan har passerat fyra. Det är en
ruggig, regntung och något kylig natt i juli, en natt mellan lördag och söndag.
Elementen är på, och värmen på bussen är nästan tung. Hon är den enda
passageraren...
Bussen kör upp längs Odengatan. Att vara ute i Stockholm de få tysta
timmarna på vardagsnätterna, efter att krogfolket har åkt hem och innan
de första morgonmänniskorna gett sig iväg till sina jobb, är en märklig
upplevelse. Ticken från gatlyktorna låter bisarrt förstärkta när inga
andra storstadsljud hörs. Om bara några få timmar kommer Odengatan att
myllra av trafik, men när 94:an nu korsar Sveavägen är en gasande
taxibil allt som syns till. Bussen skulle lika gärna kunna köra på
fel sida av gatan.
Passageraren är klädd i en allt för tunn och skir klänning. Hon huttrar lätt, ochsveper den ljusa koftan tätare kring sin överkropp. Hennes ljusa, tjocka hår faller fram på hennes axlar då hon böjer huvudet framåt. Busschauffören slänger en blick i backspegeln. Om det är för att studera kvinnan, eller bara av ren reflex är svårt att avgöra. Hon tycks känna hans blick, och höjer hakan en aning. Två stora, klarblå ögon möter för en kort sekund chaufförens mörka. Hon ler... ettvitt och vänligt leende, sådana som hon så gärna delar ut. Han tycks knappt lägga märke till det, utan fäster blicken på den regnvåta mörka vägen.
94:an rullar över Västerbron. Hon sveper med blicken från Kungsholmen
till Slussen vidare till Södermalm. Några upplysta husfasader reflekteras i
Riddarfjärdens nattsvarta vattenHon skickar iväg en tanke till någon i natten. Fångar han upp den i sin
dröm? När alla sorters radio- och telefonsignaler går fram genom luften,
vad är det som säger att inte tankar kan göra det? Efter Västerbron
stiger hon av 94:an, och går till sin tillfälliga lägenhet, genom den tysta natten...
ruggig, regntung och något kylig natt i juli, en natt mellan lördag och söndag.
Elementen är på, och värmen på bussen är nästan tung. Hon är den enda
passageraren...
Bussen kör upp längs Odengatan. Att vara ute i Stockholm de få tysta
timmarna på vardagsnätterna, efter att krogfolket har åkt hem och innan
de första morgonmänniskorna gett sig iväg till sina jobb, är en märklig
upplevelse. Ticken från gatlyktorna låter bisarrt förstärkta när inga
andra storstadsljud hörs. Om bara några få timmar kommer Odengatan att
myllra av trafik, men när 94:an nu korsar Sveavägen är en gasande
taxibil allt som syns till. Bussen skulle lika gärna kunna köra på
fel sida av gatan.
Passageraren är klädd i en allt för tunn och skir klänning. Hon huttrar lätt, ochsveper den ljusa koftan tätare kring sin överkropp. Hennes ljusa, tjocka hår faller fram på hennes axlar då hon böjer huvudet framåt. Busschauffören slänger en blick i backspegeln. Om det är för att studera kvinnan, eller bara av ren reflex är svårt att avgöra. Hon tycks känna hans blick, och höjer hakan en aning. Två stora, klarblå ögon möter för en kort sekund chaufförens mörka. Hon ler... ettvitt och vänligt leende, sådana som hon så gärna delar ut. Han tycks knappt lägga märke till det, utan fäster blicken på den regnvåta mörka vägen.
94:an rullar över Västerbron. Hon sveper med blicken från Kungsholmen
till Slussen vidare till Södermalm. Några upplysta husfasader reflekteras i
Riddarfjärdens nattsvarta vattenHon skickar iväg en tanke till någon i natten. Fångar han upp den i sin
dröm? När alla sorters radio- och telefonsignaler går fram genom luften,
vad är det som säger att inte tankar kan göra det? Efter Västerbron
stiger hon av 94:an, och går till sin tillfälliga lägenhet, genom den tysta natten...
Vad? Omtumlande...
Musklerna i magen vänder liksom på sig, för att sedan lägga sig tillbaka sida vid sida. I magmunområdet suger det till emellanåt. Det kryper ända ut i fingerspetsarna. Jag kan inte koncentrera mig och kan inte strukturera något. Har svårt att sova på kvällarna, men är egentligen jättetrött. Matt i kroppen.
Hjälp! Är jättenervös för detta...
Någon som känner igen det? Någon som vet vad det är med mig?
Jag vet vad jag misstänker, men kan det vara så enkelt?
Hjälp! Är jättenervös för detta...
Någon som känner igen det? Någon som vet vad det är med mig?
Jag vet vad jag misstänker, men kan det vara så enkelt?
Helt jävla otroligt!
Att människor man känner väl utan minsta tvekan tar för givet att saker de hör från andra är sant! Att man är kär i den, att man har haft sex med den, att man snott dom pengarna...
Blir så fruktansvärt ledsen, trött och utmattad av att ständigt behöva förklara att "nej, det som jag sa förra veckan gäller fortfarande" och "nej jag vet inte varför folk säger så" . Så nu gör jag inte det längre. De som inte är starka nog i sig själva för att tro på det de ser och hör från mig är inte heller värda en förklaring från mig. För hur lång tid tar det innan den ifrågasätts från dem? det är bortkastad tid.
Det är väl för FAN inte min sak vad människor har lust att säga, eller inte säga om mig, och definitivt inte av vilken anledning de vill få andra att tro så om mig.
Blir lite rädd för detta fenomen. Att människor kan köpa saker andra säger utan att vara det minsta källkritiska. Kanske är jag lite väl källkritisk själv ibland, men jag har lärt mig något i livet, och det är att INTE lyssna på allt alla andra säger, utan lyssna till det jag har inom mig. Både när det gäller mig själv och andra.
GÖR SÅ MOT MIG OCKSÅ TACK!
Annars orkar jag till slut inte vara era vänner... Det tar för mycket kraft, och definitift, för mycket ONÖDIG kraft! Tänk att kunna lägga den kraften och energin på vänskapsrelationen istället...
Blir så fruktansvärt ledsen, trött och utmattad av att ständigt behöva förklara att "nej, det som jag sa förra veckan gäller fortfarande" och "nej jag vet inte varför folk säger så" . Så nu gör jag inte det längre. De som inte är starka nog i sig själva för att tro på det de ser och hör från mig är inte heller värda en förklaring från mig. För hur lång tid tar det innan den ifrågasätts från dem? det är bortkastad tid.
Det är väl för FAN inte min sak vad människor har lust att säga, eller inte säga om mig, och definitivt inte av vilken anledning de vill få andra att tro så om mig.
Blir lite rädd för detta fenomen. Att människor kan köpa saker andra säger utan att vara det minsta källkritiska. Kanske är jag lite väl källkritisk själv ibland, men jag har lärt mig något i livet, och det är att INTE lyssna på allt alla andra säger, utan lyssna till det jag har inom mig. Både när det gäller mig själv och andra.
GÖR SÅ MOT MIG OCKSÅ TACK!
Annars orkar jag till slut inte vara era vänner... Det tar för mycket kraft, och definitift, för mycket ONÖDIG kraft! Tänk att kunna lägga den kraften och energin på vänskapsrelationen istället...
Inget att skriva
Så är det. När jag rutinmässigt loggar in på min blogg och lägger fingrarna på tangenterna och ska börja skriva upptäcker jag det... Jag rynkar pannan i tron om att något måste dyka upp, som alltid. Men nej, nej. Det är tyst. Konstigt... Jag tror det är ett tecken på att jag är lugn inombords. Då borde det vara bra. Men ÅHHHH vad tråkigt. Ett sådant liv vill inte jag ha. Vill uttrycka mig.
Högt, lågt och mycket.
För er, för mig för världen...
*suckar och loggar ut igen*
Högt, lågt och mycket.
För er, för mig för världen...
*suckar och loggar ut igen*
Jag har slarvat bort ett liv!
Ja, förutom mitt då så har jag slarvat bort ett vitt lurvigt litet liv. Min väns vovve. Bra jobbat! *suck*
Någon ser mig!
Vem det är, det vet jag inte... men jag känner det, och jag märker det. I det där ögonblicket, då man gett upp. Då plötsligt dyker människor upp, öppnar bildörren, ler och får mig att le. Gång på gång är det någon som hindrar mig från att falla djupare när det är som allra värst...
Vem är det som ser? Vem är det som styr? Vem är det som bestämmer? Vem bestämmer om vi ska tro? Och vad bestämmer om vad vi ska tro på?
Vem är det som ser? Vem är det som styr? Vem är det som bestämmer? Vem bestämmer om vi ska tro? Och vad bestämmer om vad vi ska tro på?
En natt drömde jag att jag vandrade längs med en strand tillsammans med Herren. Många scener från mitt liv blixtrade över himlen, och vid varje scen såg jag fotspår i sanden. Ibland fanns där två par, ibland bara ett. Detta plågade mig eftersom jag vid de svåra stunderna i livet, när jag plågades, sörjde eller var bedrövad, bara kunde se ett par fotspår, så jag sade till Herren:
"Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som bäst?
Herren svarade: "De år då du bara ser ett par fotspår, mitt barn - då bar jag dig."
"Herre, Du lovade mig att om jag följde Dig så skulle Du alltid gå vid min sida. Men jag har sett att det bara finns ett par fotspår i sanden vid mina svåraste stunder. Varför övergav Du mig när jag behövde Dig som bäst?
Herren svarade: "De år då du bara ser ett par fotspår, mitt barn - då bar jag dig."
Att ha någon...
...är guld värt...
Sången om livet.
När allt ser mörkt ut, när man minst anar det, inser man att det är någon där ute som hade det på känn. Liksom jag?En CD dimper ned i brevlådan.
Pluspoäng för er som gissar rätt låt?
?Take Your hands of me I dont belong to you, you see Take a look to my face for the last time I never know you, you never know me, say Hello Goodbye!?
Så kommer slutet? det sista. Och jag Inser. Jag känner. Jag tror.
?Du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar; Denna stad är för sorglig, vi är värda så mycket mer. Det raka det äkta i dig som jag ser. Men hur många kors ska du dö pa? Du är värd så mycket mer.?
Vissa låtar passar på dig?
Vissa låtar passar på mig?
Vissa låtar passar på oss?
Vissa låtar passar på mig?
Vissa låtar passar på oss?
Jag lyssnar, jag plockar, jag sitter, jag städar, jag lyssnar, jag ler, jag blickar drömmande ut över fälten utanför fönstret, jag rynkar allvarsamt pannan, jag blundar, jag lyssnar
Tror det är något jag missat
Livet?
Livet?
Livet?
Livet?
Livet?
Livet?
Pluspoäng för er som gissar rätt låt?
?Take Your hands of me I dont belong to you, you see Take a look to my face for the last time I never know you, you never know me, say Hello Goodbye!?
?Bland älgar och skog Våra hjärtan dom slog För den Norrländska präriens gudinna Hennes ögon vi log och hon tog och hon tog Hon var den Norrländska präriens gudinna?
?Stäng av de lärda det får va nog, Utav sanningar utan kött och blod utan värme?
?Stäng av de lärda det får va nog, Utav sanningar utan kött och blod utan värme?
Så kommer slutet? det sista. Och jag Inser. Jag känner. Jag tror.
?Du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar; Denna stad är för sorglig, vi är värda så mycket mer. Det raka det äkta i dig som jag ser. Men hur många kors ska du dö pa? Du är värd så mycket mer.?
Vi är värda så mycket mer.
Ni är värda så mycket mer.
Du är värd så mycket mer.
Underbara nära.
Ni är värda så mycket mer.
Du är värd så mycket mer.
Underbara nära.
Så illa så trött.
Så illa med den lilla.
Så trött så nött.
Så illa så trött. När?
Så trött så nött.
Så illa så trött. När?
Ensam!
Det bästa är att vara ensam i den ensamhet man lever i och se till att trivas med det. Utgår man från att man lever i ensamhet blir man inte besviken på den. Istället glädjs man åt de få stunder då man inte är ensam.
Så... Sitt inte och var ledsna över att ni är ensamma. Var istället glada åt de enstaka stunder ni får där ensamheten inte råder!
För länge sedan...
...i en annan tid, i en annan stad, i ett annan sällsakp, var författaren ett litet barn. ett litet oskrivet blad, en knopp som ännu inte slagit ut, en människa som ännu inte formats av sin omgivning.
Har alltid varit glad för den jag är, för den jag har varit och det jag varit med om. Finns ingen annan som jag hellre skulle vilja vara än mig själv.
Men... Om det hade varit annorlunda... skulle det varit annorlunda nu då?
Om...
Om...
Om...
Har alltid varit glad för den jag är, för den jag har varit och det jag varit med om. Finns ingen annan som jag hellre skulle vilja vara än mig själv.
Men... Om det hade varit annorlunda... skulle det varit annorlunda nu då?
Om...
Om...
Om...
Tårar igen!
Men varifrån kommer de egentligen? Djupt, djupt där inne är det något som pockar och vill ut... Något starkt, ändlöst och fascinerande. Jag skulle nog vilja kalla det för kärleken. Men... liksom allt annat som inte får utlopp så kommer det en annan väg. Via tårar. Som jag inte förstår, som andra inte förstår, som egentligen inte är annat än min vanliga vardag, men som ser så dramatiskt ut. Blöta fläckar på tidningen vid köksbordet, på kudden i sängen, på skjortan...
En sak har jag lovat mig själv! ALDRIG mer tomma löften! Jag håller ärligheten så högt så det vore en avvikelse utanför min natur att acceptera fler sådana. Jag vill aldrig lova saker jag inte är säker på att kunna hålla eftersom jag vet att det kan ta illa i människors hjärtan. Ledsen ni där ute om jag verkar velig i mina beslut ibland, men å andra sidan kan ni alltid lita på mig när jag väl beslutat eller lovat något!
Så är det! Vill ni vara mig nära (jag vill väldigt gärna ha er nära) så får ni spela sanningens spel. Annars backar jag snabbt och hastigt. Tomma löften är nära osanning...
Jag kan ta mycket, jag är stark och glad, förlåtande och hjälpsam till alla som önskar detta. MEN. Tomma löften och osanning. Snälla, jag ber er. Skona mig från lidandet det skapar i mitt hjärta och sinne.
För jag är svag, vek, orolig, självkritisk, rädd och osäker när det handlar om det. Det bryter ned mig, och jag ber er...
En sak har jag lovat mig själv! ALDRIG mer tomma löften! Jag håller ärligheten så högt så det vore en avvikelse utanför min natur att acceptera fler sådana. Jag vill aldrig lova saker jag inte är säker på att kunna hålla eftersom jag vet att det kan ta illa i människors hjärtan. Ledsen ni där ute om jag verkar velig i mina beslut ibland, men å andra sidan kan ni alltid lita på mig när jag väl beslutat eller lovat något!
Så är det! Vill ni vara mig nära (jag vill väldigt gärna ha er nära) så får ni spela sanningens spel. Annars backar jag snabbt och hastigt. Tomma löften är nära osanning...
Jag kan ta mycket, jag är stark och glad, förlåtande och hjälpsam till alla som önskar detta. MEN. Tomma löften och osanning. Snälla, jag ber er. Skona mig från lidandet det skapar i mitt hjärta och sinne.
För jag är svag, vek, orolig, självkritisk, rädd och osäker när det handlar om det. Det bryter ned mig, och jag ber er...
Kalla fötter...
...har jag, rent ordagrant. Är också vad jag fått när det gäller vissa saker i livet. tycker ni att jag skriver för lite här och lämnar för mycket till att tolkas mellan raderna?
Ok...
Ok...
Sanningens natt!
Sanningens natt är i natt. Det känner jag. Natten då kvällen hinner ikapp morgonen med hjälp av en enda sanning. Nattens sanning.
Vad gör jag då? Jag känner mig klämd, trängd, instängd. Bäst att vara vaken och vakta när den kommer krypande. Sanningens natt.
Bättre att förekomma än att förekommas. Ligger lite på glid bara. Borde återta kontrollen. Borde förekomma.
Vad gör jag då? Jag känner mig klämd, trängd, instängd. Bäst att vara vaken och vakta när den kommer krypande. Sanningens natt.
Bättre att förekomma än att förekommas. Ligger lite på glid bara. Borde återta kontrollen. Borde förekomma.
sanningens natt
Att våga värma!
Att våga värma, trots kylan utanför. Det är en konst.
Att våga värma, trots risken att brännas. Det är en konst.
Att våga värma, trots risken att bli bränd. Det är en konst.
Att våga värma, trots risken att brännas. Det är en konst.
Att våga värma, trots risken att bli bränd. Det är en konst.
På jordklotet finns det människor. De har i allmänhet två ben, två händer, två ögon i vanligtvis blåa, gröna, och bruna eller melerade nyanser av olika slag. De har en hudfärg som kan vara ljus, blek eller mörkt brun. Kanske rödlätta toner eller med inslag av gult. Oftast kan hår synas på hjässan, också detta i olika färger, längder och nyanser.
De har oftast ett val över vilka kläder de bär, men inte över vilken hårfärg, hudfärg eller ögonfärg de är födda med.
De har oftast ett val över vilka människor de umgås med, men inte över vilka människor som är en del av deras familj.
De har oftast ett val över de handlingar de utför, men inte över konsekvenserna deras handlingar för med sig.
Människor är skapta med en hjärna som i princip är lika stor och ser ut på samma sätt hos samtliga individer. Men ändå... Ändå trots denna form de alla är stöpta i är innehållet, det som finns under ytan, så otrolig olikt varandra. När man då börjar leta... Efter en bundsförvant, en livskamrat, vän eller kärlekskompis och ser människor i lila kläder, brunt, hår, blåa ögon, med vänner som är långa, korta eller som i sin tur klär sig i blått eller kortkort. Ja, då kan man undra hur man egentligen ska hitta rätt. Och även om man finner något. Finner någon. Finner något hos någon eller någon hos något, så finns det ju hundratals människor som just den dagen korsat din väg eller skymtats bredvid den.
Hur många missar man? Hur ska man hinna? Var ska man börja? Och hur ska man göra?
Det är nog ingen fara... Ingen panik om du lyckats hitta några riktiga bundsförvanter. Sådana som du har fångat insidan på, och inte längre ser ögonfärg, hudfärg eller typ av kläder på.
Men om du nu tvingas söka för att finna... Hur gör man och var börjar du?
Att våga, trots allt. Det är en konst.
Rädsla utan existens
Tillit 100%
Trygghet
Vänskap
Men ändå... Hjälp...
De har oftast ett val över vilka människor de umgås med, men inte över vilka människor som är en del av deras familj.
De har oftast ett val över de handlingar de utför, men inte över konsekvenserna deras handlingar för med sig.
Människor är skapta med en hjärna som i princip är lika stor och ser ut på samma sätt hos samtliga individer. Men ändå... Ändå trots denna form de alla är stöpta i är innehållet, det som finns under ytan, så otrolig olikt varandra. När man då börjar leta... Efter en bundsförvant, en livskamrat, vän eller kärlekskompis och ser människor i lila kläder, brunt, hår, blåa ögon, med vänner som är långa, korta eller som i sin tur klär sig i blått eller kortkort. Ja, då kan man undra hur man egentligen ska hitta rätt. Och även om man finner något. Finner någon. Finner något hos någon eller någon hos något, så finns det ju hundratals människor som just den dagen korsat din väg eller skymtats bredvid den.
Hur många missar man? Hur ska man hinna? Var ska man börja? Och hur ska man göra?
Det är nog ingen fara... Ingen panik om du lyckats hitta några riktiga bundsförvanter. Sådana som du har fångat insidan på, och inte längre ser ögonfärg, hudfärg eller typ av kläder på.
Men om du nu tvingas söka för att finna... Hur gör man och var börjar du?
Att våga, trots allt. Det är en konst.
Rädsla utan existens
Tillit 100%
Trygghet
Vänskap
Men ändå... Hjälp...
Vet ni varför?
Vet ni om att ni måste hinna med att leva? Hinna förstå och hinna inse. Hinna uppfatta och uppskatta. Fascinerande tillställning.
Varför är inte vi fåglar och kan flyga högt högt? För att vi skulle flyga ifrån livet och alla problem...
Varför är inte vi blommor som blommar vackert? För att vi skulle ge för mycket av oss själva för att orka överleva...
Varför är inte vi fiskar som leker i forsen? För att vi skulle glömma bort att vi var fiskar och dö när vi inte kunde andas...
Och varför är vi människor?
Därför!
Just därför att vi är skapta till det.
Därför!
Just därför att vi är skapta till det.
För varje dag som går...
...kommer vi närmare det som är och det som ska bli. Närmare en tid, närmare en vilja. Hinner man någonsin ikapp, eller är det detta som är livet?
Må livet skynda långsamt med oss...
Må livet skynda långsamt med oss...
