Första leendet...
Det allra första leendet är alltid något speciellt. Det skapar stora vågor av känslor i mammahjärtat.
Här ler vår lillkille för första gången...
Här ler vår lillkille för första gången...
Första leendet tre veckor gammal
Syskonkärlek
Att ha två barn är något helt annat än att ha ett. Alla har pratat om den speciella känslan, om tankarna över kärleken till ytterligare ett barn, om känslan av oförmåga att räcka till för båda, om delad kärlek som plötsligt blir dubbel kärlek. Och återigen kan jag bara instämma, hålla med, nicka...
Skrönorna är sanna, och jag flyter med på vågen, andas in mina kloka röster och stänger ute de anklagande tonerna, jag fyller mitt hjärta med stolthet.
Och så plötsligt händer det. En ynka sekund, ett litet enstaka ögonblick...
Där och då- här och nu skapas så mycket känslor så de räcker för ett helt år. Här är ett sådand sekundögonblick fångat på bild... Ni behöver antagligen bara se på bilden för att förstå vad jag menar.
Lillebror två veckor gammal med storasyster 2,5 år gammalSommarbarn
Ja, att få barn på sommaren är både på gott och ont märker jag. Dock har ju vädret varit si sådär, men ändå relativt ok tycker jag. I alla fall för oss som går hemma båda två och ägnar oss åt familjegöromål. Vi kan ju planera efter det väder som är.
Vi har hägnat in altanen färdigt nu. Det är bara grinden som ska fästas och så håller vi på och slipar alltsammans för att sedan olja in det. Nästa år blir det eventuellt nya trädgårdsmöbler, men det känns inte aktuellt detta år.
Vi har mest jobb med att aktivera lilltjejen som nu är stor och lätt blir rastlös. Med den vilja hon har i sig också så får man räkna med ett antal utbrott dagarna igenom. Men nu börjar vi komma in i lunken med det också, likaså lilltjejen som ju får vänja sig vid att vara storasyster.
Altanbygget som börjar ta form Lillebror hälsar på Alida och Manja
Ideér saknas då inte hos lilltjejen och hennes lekkamrat Stina. Vi hann bara vända ryggen till, och vips... Ja, givetvis hör bad sommaren till. Men det var egentligen ganska kallt, och definitivt inte så rent. Men, men... De fick avsluta med bad i stora bubbelbadet inne sedan istället.
Sommarbarn...
Jourbesök
Lillkillen har varit lite geggig i ögonen, framförallt det ena, men det brukar de ju vara i början eftersom de inte har några tårkanaler som fungerar som nyfödda. Dock tyckte jag att det blev lite väl mycket, och när jag ringde 1177 på lördagkvällen efter att jag sett att det blev ännu sämre fick jag beskedet att vi borde in till ögonjouren omgående.
"Kan ni vara här inom 45 minuter?"
Oj, tänkte jag, men tydligen är det ganska allvarligt när de vid förlossning smittats och får infektioner i ögonen, speciellt då de inte kan skölja ögonen med sina egna tårkanaler. Fast att det var extremt bråttom visade sig dock vara pga att jourläkaren var på väg hem. De ville helst inte att vi skulle vänta till dagen efter. De mumlade något om hornhinna och näthinna. Fick inte riktigt helt klart för mig vad som var så farligt, men tror det kunde bli nån slags avlossning av något slag om man inte behandlade omgående.
Så storasyster som låg och vägrade sova i sängen fick till sin förtjuselse snabbt hoppa upp och följa med till farbror doktorn. Och lillebror fick penicillin. Återbesöket idag var positivt och allt har gått åt rätt håll. Dock väntar vi fortfarande på odlingssvaren som skickades till lab.
Läkarna var otroligt bra, vi fick vård snabbt och lätt MEN att komma in med ett gossebarn utan vare sig namn eller personnummer ställde till en del problem :os. I över en timme under lördag kväll fick Jourläkaren ringa runt och försöka få klarhet i hur hon skulle gå tillväga för att kunna skriva recept samt skicka prover till lab. Antagligen inget vanligt problem kan jag tro...
Lillebror skötte sig exemplariskt. Storasyster likaså (så länge hon fick som hon ville och åka sparkcykel i sjukhuskorridorerna med pappa).
Dags för hemfärd!
Ja ikväll är det dags för hemfärd. Åker hem på prov, har blivit rådd att sluta amma, men vill verkligen försöka, trots värken och smärtgenombrotten. Vi har hittat en balans som är dräglig och där jag slipper de värsta smärtgenombrotten, de där som bara morfinet rår på, och jag försöker gärna stå ut lite grann med värken så jag kan amma så länge jag orkar i alla fall.
Hade det varit så att jag fungerat bättre fysiskt som mamma, kunde lyfta, ut och gå, byta blöjor och bära så hade det ju inte varit ett svårt val. Allt det där är nog i slutändan ändå mer värt än att kunna amma. Men tyvärr har ju än så länge inga piller hjälpt mot smärtan på det sättet, utan jag har ju haft begränsningar i flera år. Så att sluta amma och förlora den närheten utan att vinna något i umgänget med mina två barn känns just nu inte aktuellt.
Kanske längre fram, men nu tar vi en dag i taget.
Dags att förbereda hemfärd med lilla gossen. :o)
Två dygn...
...har passerat, och lillkillen har redan gått upp i vikt och inte tappat något alls sedan födelsen. Äter bra, amningen fungerar, tar även napp. Dock är vi kvar på BB till dess en lämplig sammansättning av smärtstillande som går ihop med amningen går att pussla ihop. Min kropp mår sådär, och mycket riktigt blev den reumatikerliknande värken i kroppen värre denna gång än när storasyster föddes.
Drygt två dygn gammal och nu 3545 g
Välkommen Älskade!
Efter dryga nio månaders väntan kom du till oss, klockan 01:05 en regnig måndagsmorgon i vecka 42+1. Välkommen älskade son och lillebror!
Snart...
Men när???
I väntans tider...
Ja, idag har bebis i magen haft det gott och mysigt i 12 dagar över tiden. :o)
Jag mår dock helt ok, och som förra gången blir både det fysiska och psykiska mer i form närmare förlossningen, och hormonerna verkar ha stillat sig lite. Så jag är inte det minsta less utan njuter mest och gör mer än vad jag gjort under hela graviditeten.
Dock får jag passa mig, för fogarna är ju givetvis inte att leka med... Var igång lite VÄL mycket i början av veckan, och bäst är ju att slippa ha så extremt ont när man ska se till att bebis kommer utanför magen.
Just nu tror jag dock att alla runtomkring väntar med mer spänning än vad vi gör här hemma då ett skönt lugnt infunnit sig. Underbart! Och roligt med alla som väntar med spänning. Det upplever man ju aldrig om man inte går över tiden så mycket som nu.
Överburenhetskontroll på förlossningen på söndag. Som det känns nu verkar inte bebis ha tänkt att komma till dess, men så är det ju alltid. Plötsligt sätter det bara igång, och vips så har man den nya familjemedlemmen i sin famn.
I helgen kommer vår älskade, prickiga vovve Affe hem en sväng också. Ska bli jättekul! Han är ju på lite semesterkollo med lyxbehandling i Axvall. ;o) Alltid trevligt när han kommer hem till oss ibland emellanåt dock. Och lillvovven Rassla lär bli såååå glad över att stora starka lekkamraten kommer och underhåller henne lite. Nu får hon ju mest dras med tvåbenta lekkamrater. (men blir mer att hon är barnvakt- hi hi)
Lilltjejen har varit på lite semester med mormor men är nu hemma igen
Glad Midsommar!
Eftersom ingen bebis kommit eller tänkt komma firade vi en underbar midsommar på samma sätt som alla andra år. I goda vänners lag ute på Kållandsö och med båt till Midsommarfirandet vid Läckö slott.
Vattenavgång
Ja, vi alla trodde nog att jag skulle ha bebis i famnen nu, men varken jag eller läkarna är speciellt positiva till en igångsättning med risk för att inte få med sig min kropp när jag har de diagnoser jag har. Kommer ju bli en riskförlossning som det är. Så TACK och LOV fick jag efter noggranna undersökningar mååånga, lååånga dgara i rad på förlossningen åka hem igen.
Jag var så lättad så jag grät, var inte alls mentalt förberedd på en igångsättning och kunde inte förmå mig att se något bra alls med det. Och när bebis mår bra, likaså jag och ingen infektion tillstött och noggrann koll hålls på detta framöver så får jag helt enkelt åka hem och vänta på naturens gång.
Underbart, då jag benhårt tror på att lyssna på kroppens egna signaler. Den borde veta vad den gör!
Jag var så lättad så jag grät, var inte alls mentalt förberedd på en igångsättning och kunde inte förmå mig att se något bra alls med det. Och när bebis mår bra, likaså jag och ingen infektion tillstött och noggrann koll hålls på detta framöver så får jag helt enkelt åka hem och vänta på naturens gång.
Underbart, då jag benhårt tror på att lyssna på kroppens egna signaler. Den borde veta vad den gör!
Älskade barn!
Regnet hänger i luften, små droppar landar emellanåt på lilltjejens hand.
Men vad gör väl det när man får vara ute??
Sommargraviditet
Nu går jag in i vecka 40...
Solen skiner, jag lyssnar på Gessle och mår allmänt gott.
Jovisst, krämpor och högraviditetssymptom. Svallningar och svårigheter att sova.
Men solen gör sitt. :o)
Otroligt trevlig tid att vara gravid i.
Dåligt humör...
Ja, riktigt dåligt humör. Fy. Jag vill ju vara glad och uppåt. Men idag är det tvärtom. Beror garanterat på värken. Fick ju i min envishet för mig att uppfostra en av mina hästar som bråkade med ena stalltjejen i hagen igår, och att jaga häst i hagen var ingen hit idag. Sabla skit... Men vill ju i min envishet inte låta en unghäst göra som den vill och lära sig smita ut ur hagen. Då blir det ju ett rent h-ete sen. :o(
Såg en film med som väckte sjukt irriterande känslor. "One Happy Day". Usch vad förbannad jag blir... men finns ju just sådana människor överallt runt oss i samhället. Bara det att jag valt att hålla mig långt ifrån dem. Människor som inte kommit längre i sitt eget liv än att bara se till sig själva, och också anser att det är rätt och slåss för det.
Kanske rev det upp jobbiga känslor eftersom det påminner mig om svek och liknande människor jag just nu ännu inte lyckats gallra bort helt... Vissa kan man ju inte heller gallra bort ur livet av olika anledningar, det var det filmen belyste mycket också. Ett bröllop där familjer ska ses och "enas" och allt ska vara så lyckligt och gulligt... På ytan.
Besöket på specialistmödravården gick iaf jättebra igår. Bebis väger nu enligt viktskattning ca 2 800 g, så ingen fara på taket längre, men trots det planerar vi inte för något snitt, utan förbereder bara läkare på förlossningen om hur situationen är, vad min kropp har för fysiska bekymmer samt hur sjukdomen kan inverka och att man håller extra koll på moderkakan så den inte lossnar under förloppet. Då är de mer beredda på om något skulle hända, och är det ont om personal när jag kommer in så vet de ju redan då att de måste kalla in extra eftersom min förlossning är (eller rättare sagt snabbt kan bli) otroligt jobbig med stora komplikationer. Men jag är inte så orolig, idag har man ju koll på det mesta UTAN att vara så förberedda som de är nu och räddar de flesta om olyckan är framme. Chansen att det ska gå väl och bli en helt "vanlig" förlossning är trots allt mycket större. Det viktigaste är ju ändå att jag känner trygghet i det hela, sen löser ju sig resten...
Solen skiner, det är varmt och klibbigt inne, jag har otrolig värk och kan knappt röra mig i soffan, ett besudlat sinne med onda tankar. Blä... Hormoner, tankar, känslor och tristess är ingen bra kombo.
Men i morgon är en annan dag. Och nästa timme är en ny timme.
Och just det ja...
...för övrigt.
Senaste tillväxtultraljudet visade att bebis inte längre vara alarmerande liten. Den 21 (om jag minns rätt) ska jag tillbaka och kolla läget samt planera utifrån status då hur det blir med förlossningen utifrån min ärftliga sjukdom. Alla alternativ är möjliga, fast jag undviker gärna ett snitt om det går. Och eftersom bebis varit liten så är det ju klokt att vänta så länge som möjligt nu när moderkaka och fostervatten ser bra ut.
Och så var det då mina järnvärden (HB). De är fortfarande låga MEN det har kvittat hur mycket järn jag proppat i mig de senaste fem månaderna, för jag har nämligen grav vitamin B12 brist. Detta TROTS att jag under graviditeten faktiskt knaprat såna piller, "ifall om att".
Vidare utredning till varför får tas vid ett senare tillfälle. Men B12 lagras i kroppen och används sedan vid behov och brist på detta tyder på att lagren i bla lever urlakats under lång tid och många år. Det förhindrar också kroppen från att ta upp järn.
4 veckor kvar till beräknad förlossning (v. 35+4 idag)
Vecka 32+4 Vecka 33+4 med Gustav på magen
Jag sörjer redan den tid som varit, att jag inte kunnat njuta av graviditeten och skapa alla de där banden till bebis i magen som man faktiskt drömt om. Och det lär ju ta tid innan man ger sig in i det igen (om man ens gör det). Därför gissar jag att sorgen blir extra stor. Det var inget jag själv var beredd på, men jag gissar att det är helt normalt...
Senaste tillväxtultraljudet visade att bebis inte längre vara alarmerande liten. Den 21 (om jag minns rätt) ska jag tillbaka och kolla läget samt planera utifrån status då hur det blir med förlossningen utifrån min ärftliga sjukdom. Alla alternativ är möjliga, fast jag undviker gärna ett snitt om det går. Och eftersom bebis varit liten så är det ju klokt att vänta så länge som möjligt nu när moderkaka och fostervatten ser bra ut.
Och så var det då mina järnvärden (HB). De är fortfarande låga MEN det har kvittat hur mycket järn jag proppat i mig de senaste fem månaderna, för jag har nämligen grav vitamin B12 brist. Detta TROTS att jag under graviditeten faktiskt knaprat såna piller, "ifall om att".
Vidare utredning till varför får tas vid ett senare tillfälle. Men B12 lagras i kroppen och används sedan vid behov och brist på detta tyder på att lagren i bla lever urlakats under lång tid och många år. Det förhindrar också kroppen från att ta upp järn.
4 veckor kvar till beräknad förlossning (v. 35+4 idag)
Vecka 32+4 Vecka 33+4 med Gustav på magen
Jag sörjer redan den tid som varit, att jag inte kunnat njuta av graviditeten och skapa alla de där banden till bebis i magen som man faktiskt drömt om. Och det lär ju ta tid innan man ger sig in i det igen (om man ens gör det). Därför gissar jag att sorgen blir extra stor. Det var inget jag själv var beredd på, men jag gissar att det är helt normalt...
8 månader tillgodo...
Undra om det fungerar så, att jag efter dessa åtta månader får åtta nya tillgodo.
Knappast, den som ger sig in i livet får livet tåla ;o)
Jag är förundrad. Under de sista tre dagarna har jag för första gången på lång, lång tid, ja sedan långt innan graviditeten, fått uppleva känslan av att glida fram på små rosa fluffiga moln, sådär mjukt, vackert, rosaskimrande ni vet. Den där fysiska känslan av lugn och ro i den fysiska kroppen...
Jag har fått känna på att vara smärtfri!
Visst, bara i vissa lägen, och om jag ligger eller står på et visst sätt. Men det gör detsamma. Att vara smärtfri är ju något OTROLIGT. Kan inte minnas att jag känst så här på flera år, och när jag kände det första gången nu för ett par dagar sedan trodde jag att något var fel.
Att jag var lam, men jag kände ju att jag kunde röra mig.
Att bebisen var död i magen, men jag kände ju att den rörde sig.
Att jag drömde, men jag visste ju att jag var vaken.
Jag vet ju att jag blev otroligt mycket bättre de sista veckorna under förra graviditeten också, men har ju inte ritkigt vågat tro det nu, för att hoppas på något som aldrig blir är tungt.
Det känns precis som med Alice, att bebis nu fixerat sig, jag kan inte längre känna de där livloiga rörelserna utan de är lite mer begränsande och huvudet känns inte längre som att det går att flytta på i magen utan mer en del av mig.
TÄNK om jag kan få några sådana här veckor. Nu äter jag inte ens alvedon... Det är ju bara att undvika de rörelser som gör ont- och vips är jag smärtfri!
Naturens under...
Are you Impressed? I´m inpressed!
Knappast, den som ger sig in i livet får livet tåla ;o)
Jag är förundrad. Under de sista tre dagarna har jag för första gången på lång, lång tid, ja sedan långt innan graviditeten, fått uppleva känslan av att glida fram på små rosa fluffiga moln, sådär mjukt, vackert, rosaskimrande ni vet. Den där fysiska känslan av lugn och ro i den fysiska kroppen...
Jag har fått känna på att vara smärtfri!
Visst, bara i vissa lägen, och om jag ligger eller står på et visst sätt. Men det gör detsamma. Att vara smärtfri är ju något OTROLIGT. Kan inte minnas att jag känst så här på flera år, och när jag kände det första gången nu för ett par dagar sedan trodde jag att något var fel.
Att jag var lam, men jag kände ju att jag kunde röra mig.
Att bebisen var död i magen, men jag kände ju att den rörde sig.
Att jag drömde, men jag visste ju att jag var vaken.
Jag vet ju att jag blev otroligt mycket bättre de sista veckorna under förra graviditeten också, men har ju inte ritkigt vågat tro det nu, för att hoppas på något som aldrig blir är tungt.
Det känns precis som med Alice, att bebis nu fixerat sig, jag kan inte längre känna de där livloiga rörelserna utan de är lite mer begränsande och huvudet känns inte längre som att det går att flytta på i magen utan mer en del av mig.
TÄNK om jag kan få några sådana här veckor. Nu äter jag inte ens alvedon... Det är ju bara att undvika de rörelser som gör ont- och vips är jag smärtfri!
Naturens under...
Are you Impressed? I´m inpressed!
Tiden...
...hinner alltid ikapp, hur mycket man än stressar så står man där i sista änden, i fas med tiden. Man kan lura sig själv att man ligger före i tid, men det är bara en känsla man skapar.
När döden kryper inpå, nära familjen, in i ens hjärta och gör sig påmind inser man snabbt detta.
All tid man haft och som varit, vad var den att hinna? Det räckte ju med att finna!
Så sätt dig ned en stund, ta en paus och inse att tiden inte hinner ikapp, eftersom den aldrig har varit efter. Den finns där. Likt ett konstant tal.
Känslan av att hinna mer ligger enbart i dig själv.
Det enda vi alltid har är tid!
Välkommen till världen.
I samma sekund som hästarna släpptes på bete igår och jag stod och njöt av den friska vårluften, stillheten och ron som svävade i en skir dimma över det gröna gräset, föddes en son. Min guddotters lillebror.
Min bästa barndomsvän är nu tvåbarnsmor och en ny era börjar...
Välkommen till världen älskade barn!
Kvällen var trolsk...
Regnet hängde i luften men skyn var klar.
Fukten fanns runtomkring men luften var frisk.
Solen hade gått ned men kvällen var ljus.
Graderna sjönk men luften var varm.
Och tårarna rann på min kind.
Över en älskad storasyster.
Över en älskad lillebror.
Över en familj som nu är fyra...
Över en älskad storasyster.
Över en älskad lillebror.
Över en familj som nu är fyra...
Välkommen in i vår jättefamilj där vi alla finns för varandra. Stora som små.
Tingeling och kyrkan
Lilltjejen har fått en sååå fin frukostservis av sin mors faster.
Med Tingeling som numer börjar bli en av favoriterna. "Tingi"
Nu är det dags att åka till kyrkan där lilltjejen ska sjunga.
Det är tuffa tider...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Ångesten som följer efter att man inser att tider som varit aldrig kommer igen...
Trycket över bröstet, känslan och tankarna...
Tårarna på kinden, på kudden, på bordet...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att denne finns kvar...
Trots att banden mellan er knutits starkare än någonsin...
Trots att ni älskar varandra mer än ni någonsin gjort...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att ni har samma själ i sinnet.
Trots att ni har samma liv i kroppen.
Trots att ni har samma familj i hjärtat.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Utan att ni gjort något alls.
Utan att något har förändrats mellan er.
Utan att ni har kunnat påverka det.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Det är tuffa tider nu.
När ofödda drömmar fladdrar förbi utan att man kan se dem, höra dem, röra dem.
När man står bredvid.
Utan att kunna göra någonting.
I sitt eget liv.
I vännens egna liv.
I vårat eget liv.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle vara vi i den sommar vi planerat.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle bli som vi tänkt.
Och kanske var det aldrig tanken att vår lycka skulle uppfyllas.
Men vi tvingas stå bredvid.
Och se på.
Och drömma...
Och se sin själsfrände drömma...
Skillnaden är bara att det plötsligt görs i ensamhet. Utan att vi längre har en självklar plats hos varandra. Utan att vi kan finnas för varandra så som vi båda vill finnas för varandra.
Jag har då aldrig varit med om det...
Förrän nu...
Och först nu vet jag vad riktig ångest innebär.
Maktlöshet, den enda känslan jag tydligt kan urskilja.
Och vad som än händer, vad som än sker. Så kommer det aldrig, aldrig, aldrig bli samma sak igen.
På många, många, långa, tunga år.
Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter att spola fram livet som nu.
Det är tuffa tider...
Ångesten som följer efter att man inser att tider som varit aldrig kommer igen...
Trycket över bröstet, känslan och tankarna...
Tårarna på kinden, på kudden, på bordet...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att denne finns kvar...
Trots att banden mellan er knutits starkare än någonsin...
Trots att ni älskar varandra mer än ni någonsin gjort...
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Trots att ni har samma själ i sinnet.
Trots att ni har samma liv i kroppen.
Trots att ni har samma familj i hjärtat.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Utan att ni gjort något alls.
Utan att något har förändrats mellan er.
Utan att ni har kunnat påverka det.
Har ni någonsin varit med om att förlora en av era allra bästa vänner?
Det är tuffa tider nu.
När ofödda drömmar fladdrar förbi utan att man kan se dem, höra dem, röra dem.
När man står bredvid.
Utan att kunna göra någonting.
I sitt eget liv.
I vännens egna liv.
I vårat eget liv.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle vara vi i den sommar vi planerat.
Och kanske var det aldrig menat att det skulle bli som vi tänkt.
Och kanske var det aldrig tanken att vår lycka skulle uppfyllas.
Men vi tvingas stå bredvid.
Och se på.
Och drömma...
Och se sin själsfrände drömma...
Skillnaden är bara att det plötsligt görs i ensamhet. Utan att vi längre har en självklar plats hos varandra. Utan att vi kan finnas för varandra så som vi båda vill finnas för varandra.
Jag har då aldrig varit med om det...
Förrän nu...
Och först nu vet jag vad riktig ångest innebär.
Maktlöshet, den enda känslan jag tydligt kan urskilja.
Och vad som än händer, vad som än sker. Så kommer det aldrig, aldrig, aldrig bli samma sak igen.
På många, många, långa, tunga år.
Jag har aldrig någonsin längtat så mycket efter att spola fram livet som nu.
Det är tuffa tider...
