Ja, här kommer då en liten uppdatering. Det är väl på sin plats efter veckans besök på mödravårdscentralen. Inga direkt positiva saker att komma med dock. Mitt HB har sjunkit ännu mer och är nu nere på runt 90. Magen växer inte som den ska och jag är inbokad på flera extrakoller. Ligger under den nedre, nedersta kurvan och min kurva sjunker dessutom rejält. I min tidigare graviditet låg jag stadigt över den övre översta kurvan. Ska även ta en massa andra blodprov på lab. Apropå samtalet om den sjukdom jag antagligen lider av som är ärftlig glömde jag helt att ta upp det. Eller kanske förträngde undermedvetet. Men ska ju dit och ta prover innan påsk och dit på ännu en koll efter påsk så jag får väl ta det då.

Ja, det är då ansökningen måste vara inne.

Mammas lilla söndriga tjej...

Ja hur gör man?

Jag har ingen aning. Förra gången gick jag till specialistmödravården hela tiden, men det behövs inte nu menar läkarna där eftersom graviditeten nu stabiliserat sig och vi inte behöver kolla barnet extra. Så då ska jag sjukskrivas vidare av min vårdcentral där jag är listad säger de.

På min vårdcentral säger de att det inte är deras sak utan en sak för MVC eftersom jag är gravid och allt graviditetsrelaterat ska gå via MVC.

På ordinarie MVC har de ingen läkare mer än vissa tillfällen nån gång i månaden, och så länge kan jag inte sjukskrivas för det tillåter inte försäkringskassan. Helst två veckor i taget, allra max tre, så de hänvisar mig vidare till specialistmödravården eller vårdcentralen där jag är listad.

Så nu har jag kommit hem från vårdcentralen, min sjukskrivning gick ut igår och jag är inte ett dugg klokare på vad jag borde göra, eller vem jag borde ringa nu???

Vore enklare om de var oroliga för barnet, då kunde jag gå till specialistmödravården som förra gången och slippa denna röriga karusell. Jag är för trött, loj och nere för att förstå vad jag ska göra nu i nästa steg.

Träffade dock en gammal klasskompis från gymnasiet på vårdcentralen. Jättekul! Fast vi hann bara byta några snabba ord, men kändes verkligen kul att ses igen. En hurtig dam som håller igång mycket och alltid ler. Och leenden smittar. Brunbränd och vacker var hon också efter semester. Åh vad underbart det skulle vara att befinna sig utomlands en tid nu i detta kalla väder som gör min smärta så mycket sämre.

Ibland är det de små sakerna som gör vardagen. Hej igen Kicki, om jag nu inte hann säga det ordentligt när vi sågs ;o)

Dagarna släpar sig fram...
Långsamt, långsamt. Och ingenting verkar kunna fylla dem nog. Antagligen för att det är något inuti mig som saknas.
En känsla av välbehag, kärlek, ett behov av att känna sig omtyckt, älskad och värd något. För just nu säger mitt huvud att jag inte är det. Att jag bara är jobbig, i vägen och tar plats som jag inte borde...

Helt otroligt, jag har aldrig upplevt en större matthet.

Ja, jag säger då det...

Tidigare när jag varit gravid har kroppen liksom känts starkare, mindre påverkbar och hållt sig mer frisk. Nu är det helt tvärtom. Jag åker på allt och lite till- dessutom slår det till gånger tio!

Maginfluensan gjorde att jag låg däckad i 10 dagar. Kunde inte ens kommunicera under några dagar. Lagom när friskheten infann sig blev jag ynka lite snuvig och VIPS så kom astman som ett brev på posten. Har hostat luftrören ur mig i en månad nu och kämpat, framförallt på kvällarna, med att få luft. Sedan kom influensan, den man så fint ska vara vaccinerad mot. Upp emot 41 graders feber, frossa, yrsel, och så hostan och andningen på det.

DÅ sa bebben i magen att nu får det vara nog... Sammandragningar och mkt höga hjärttljud på bebben gjorde att vi snällt fick ligga inne på förlossningen och låta dem ta hand om oss.

Nu är min feber i schack, andningen blir ngt bättre för varje dag och mitt på dagen orkar jag vara igång lite nu.

Är i vecka 27 och min vikt ligger kvar på 62 kg= inskrivningsvikten. Mitt HB fortsätter att sjunka trots dubbla järntabletter. Håret ramlar av i stora tussar. Fogarna knakar och dagarna släpar sig framåt. Helt säker på att det är en pojke... Brukar de inte ta skönheten ur sin mor så säg?

Jag känner att jag har mindre hormoner i kroppen än med tex lilltjejen i magen MEN den psykiska hälsan är ändå i bott.

Utöver graviditeten så har flera tråkiga sjukdoms samt oväntade dödsbesked serverats den senaste månaden. Inom familjen samt bland våra nära och kära. Livet blir sällan vad man tänkt sig. Men det pågår ändå här och nu och hur gärna vi än vill trycka på pausknappen så går det inte.

Våren är dock här! Det kan aldrig undgå själen och lärkorna drillar vackert i skyn över fälten här hemma...

Det är ganska tungt nu.

Ja, inte bara betygen, utan hela systemen. Dels i lärarutbildningen, men också skolsystemen, upplägget, antagning, betyg och högskolekompetensen... Allt förändras ungefär så ofta som vi dödliga byter underkläder.

Våra barn- Vår framtid

Ja så är det, och det anser jag att vi ska tänka på.

Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.

Nej ett barn är en del av vår värld och ska växa upp som den delen också. Fritt, stort, hoppfullt och välkommet!

Vad menar jag då egentligen? Att alla föräldrar uppfostrar sina barn fel? Nej, alla föräldrar är de bästa föräldrarna för sina barn (jo-visst finns det de som behöver mer eller mindre stöd i föräldraskapet, men de är fortfarande sina barns bästa föräldrar)

Men vart vill jag komma? Vad menar jag?

Ett exempel...
______________________

Vår lilltjej har kommit in i en period då hon nu ännu mer än tidigare blivit medveten om sin egen person, sina egna känslor och sin förmåga att bestämma över sig själv. Detta visar sig ofta och dagarna i ända men har vuxit till ett jätteproblem framförallt vid läggning som oftast mannen i huset sköter här hemma.

Hon säger nej, vägrar blöja, pyjamas, tandborstning, springer och gömmer sig och det slutar i 99% av fallen med att hon får på sig allt under ett hysteriskt utbrott där hon viftar, sliter av sig sakerna och upprepar "nej, nej, nej". Det har blivit så stort på kvällarna därför att en ond cirkel har skapats, den fina nattningsrutinen har skapats till något hon automatiskt bara vägrar.

Min teori av det hela är att hon upplever att man inte tar hennes känslor på allvar. (hon har ju just börjat bli medveten om att hon faktiskt kan uttrycka dem till omvärlden). Hon upplever att hon blir ignorerad medan hon kämpar vilt för att få vara en individ med egna känslor, testar givetvis hej vilt de nyfunna känslorna. Detta är ett helt normalt beteende, men ett beteende som vi vuxna ofta suckar och stönar över, och helt enkelt "bara gör".
_________________________

Jag anser att detta är ett direkt övergrepp på barnet som individ och person. De får ständigt lära sig att världen faktiskt inte anpassar sig efter dem.
"Nej inte nu"
"Lägg tillbaka"
"Spring inte..."
"Sitt still"
"Ät nu"
"Spotta ut nu"
Hela tiden tvingas de, av helt förklarliga skäl, anpassa sig till den värld vi anser som vår.

Våra barn- Vår framtid

Jag har med gott resultat mött lillan på kvällarna, med fina ord, lockande gester och spännande berättelser, och för mig tar det några få minuter (oftast, givetvis inte alltid det fungerar, men till skillnad från sambons metod så blir 70 % av läggningarna positiva).

Jag låter henne alltså ha sina åsikter, ha sina känslor, visar att jag respekterar hennes nej. Och hon följer mig sedan förtroendefullt genom att jag lisrkar och gör lite på ett annat sätt.

Min sambo sade;
"men är det verkligen rätt att hon ska lära sig att göra som hon vill"

Jag svarade, ganska bitskt;
"det hon ständigt lär sig är att hon inte får som hon vill, och det finns flera gånger då man inte hinner möta dem på detta sätt, så varför inte ta alla chanser som finns till att bekräfta ett barns känslor. Ett äldre barn skulle du aldrig tvinga ned i soffan och dra på ett par byxor. Hon möts av tillräckligt många nej och förbud som är tvugna att följas på sin resa genom livet ändå"

Han funderade lite och höll sedan utan kompromisser med. Men sa också att han inte visste hur han skulle göra. Men huvudsaken är ju inte att göra saken perfekt- utan att just reflektera över vad man gör, hur man gör det och varför. Det är DÅ man är en bra förälder.

Varför är vi då sådana? Vi vuxna? Varför ser vi inte, även de små barnen, som de individer de är.
Jag anser att vi ofta utsätter dem för rena övergrepp genom att tvinga dem ta på sig/ av sig eller annat mot deras vilja.
Vardagen i vår värld är som den är och skapar tillräckligt många situationer där barnen får lära sig anpassning. Så är det, och det ska vi inte skämmas över, vi är inte fullkomliga- vilket i sig lär våra barn att de inte heller behöver vara det, perfekta- felfria.
Men det jag ber om, det jag ödmjukt ber alla vuxna om är att vi inte behöver kuva våra små mer än nödvändigt.

Snälla, se våra barn som de individer de är, som den framtid vi har i vår hand. Det är här och nu vi skapar framtiden.

Våra barn är inte en ägodel som vi bestämmer över eller som vi kan välja att uppfostra enligt de normer och principer vi personligen anser rätt.

Våra barn- Vår framtid

Jag vet inte varifrån det kom. Det bara var över mig. Men det är väl som förra gången, man får bara acceptera att alla känslor jut nu är okej och inte analysera så mycket utan bara konstatera att "nu känner jag så här". Det är ju för en övergående tid...

...hittade detta på en pappablogg och är rörd till tårar. Otroligt tänkvärt och alldeles otroligt gripande skrivet.

Varför har inte jag en Dr House i närheten?

Jag undrar stilla när någon ska komma tillrätta med en ev. diagnos på de problem jag haft med min kropp i snart 15 år. Man ler, man lär sig leva med det, man ser det som en del av livet... Men när man ligger där i tårar, svett och annat sekret på badrumsgolvet med en konstans smärta på 8 på smärtskalan och toppar på 10= den värsta smärta du kan uppleva, då funderar man i de korta klara sekvenserna när hyperventileringen lyckats domna bort stora delar av kroppen på hur det skulle vara om man slapp planera för dessa "om".

Hur det skulle vara att slippa oroa sig för att åka bil längre sträckor utan tillgång till varm dusch och toalett. Hur det skulle vara att inte dag efter dag behöva försöka lista ut vad man kan göra och inte kan göra, vad man kan äta och inte kan äta, utan minsta resultat av förbättring...

Varför har inte jag en dr House i närheten?

Om det så bara var psykiskt så skulle han ju pinpointa det och man skulle vara säker på att det blev bra om jag jobbade med psyket. För det har jag sett på teve...

Varför har inte jag en Dr House i närheten?

Idag gjorde jag slag i saken och besökte fina kusin i Skeby. Var ju tvungen att kolla läget lite innan liten får för sig att ploppa ut, och som många gravida kvinnor var hon sååå vacker.

Ja, idag blev det en bra dag.