Alkoholens yra?
Stod en där så lockande. Jag gillar ju inte ens cider!!! Men alkohol lockade...
Är det farligt tro? Att känna så?
Idag har varit en halvjobbig dag. Stressigt, mycket känslor i skolan och så är jag ensam när jag kommer hem till sent på kvällen. Usch, situationen är ohållbar, men vad tusan ska vi göra?
Föräldramöte ikväll, och därför har vi inte setts sen sju i morse och ses tidigast åtta ikväll. Och då måste lillkillen i säng omedelbums.
Jag vill ha en vardag!
å vad gott med cider...
Adrenalinkick I lööööv it
Klockan 12:00 skulle arbetet vara på plats. 11:58 mailade vi iväg det till urkund (den instans som kontrollerar att vi inte plagierat någon annans arbete).
Teamwork indeed!
Bra jobbat alla! Imponerande!
Måste säga att detta är en av de allra bästa grupper jag någonsin jobbat i.
Ni är helt enkelt outstanding!
Att arbeta under press som vi gjorde nu, utan att på något sätt hamna i konflikt.
FASCINERANDE.
Sänder en mjuk och extra varm liten tanke till vår underbara Ingegerd idag också.
Du vet att vi finns!
Ärade gruppmedlemmar
Men inget varar för evigt. Edert fina arbete och stora ambition skola härmed belönas i form av evig vänskap med MIG.
Nu när vi upplösas skall ser jag ingen anledning till att glömma Edert outhärdliga flit.
Det jag egentligen vill säga är...
*buhu snyft buhu*
Upplösningen är ett faktum vi inte kan råda över. Och separationsfasen sliter mig i stycken.
Jag kommer döööö utan er.
Strunt i mina tappra försök till högtravande överhetsord här ovan, och ta istället till er att ni är underbara människor allesammans! Ni har gett mig så mkt. Skratt, synsätt, åsikter och konflikter (trots avsaknaden av en riktigt ärligt härlig konfliktfas)
Vi ses igen! När ni minst anar det! Och vem vet, kanske har vi alltid en hand bakom ryggen på varandra. Må jag aldrig vara tvungen att möta er i en studieduell! *blink*
RIP A-laget no1
Kattis, Magnus, Hanna, Kalle, Ingegerd (aka Ester), Karolina
Sex
Är jag jobbig kära bloggläsare?
Låt mig veta... Är föränderlig!
Och såhär är fiskkvinnan
Fisken är en drömmare. Hon är känslig och intuitiv. Ingen kan som hon trösta eller ta hand om en sjuk vän och ingen gör det med en sådan uppoffring som fisken. Hon är anpassnigsbar men mindre bra på att planera och bestämma sig. Hon behöver få agera utifrån sina känslor och sin intuition. Fiskens talang ligger framförallt på det konstnärliga planet och hon är inte särskilt praktisk.
Fiskkvinnan:
Hon är den stora romantikern. Hon är intuitiv och fantasirik. I grunden är hon mycket skör men finner styrka i att ställa upp för andra. Hon har lätt för att anpassa sig och det gör henne till en god skådespelerska. Med sensualism och karisma attraherar hon sin partner, men i relationen söker hon främst trygghet. I förhållandet är hon mycket givande och offrar mycket av sig själv för att vara till behag. Hon har ibland svårt att se var hennes egna gränser går och lägger ofta på sig andra människors problem.
Sådan är du som fisk
POSITIVA EGENSKAPER:
Ödmjuk, medlidsam, förstående, världsfrämmande, lättrörd, anpassningsbar, lättpåverkad, vänlig, intuitiv, mottaglig.
KARAKTÄR:
Det sista tecknet i zodiaken, Fiskarna, styrs av två planeter. Jupiter härskar över religionen medan Neptunus styr mysticismen. Deras inflytande gör de flesta fiskar till världsfrånvända, drömska och andliga individer.
De är ovanligt känsliga älskare, som omfattar mycket av den visdom de andra tecknen står för.
Fiskar är även mjuka. lätta att ha att göra med och mycket charmiga. De har nämligen haft tid att mogna och ta fram det bästa ur de andra astrologiska tecken.
Fiskar är fantasifulla, lyhörda älskare, och de är attraktiva för de flesta människor, men passar enbart ihop med ett fåtal. De är styrda av poeternas och tolkarnas tecken, tecknet som står för sann kärlek, trohet och inre frid.
Här, i slutet av det astrologiska spektrumet, har de sett det mesta.
Fiskarna är känsliga och sårbara och har inte något skyddande skal.
I brist på detta skyddshölje döljer Fiskarna ofta sina äkta känslor och spelar en livets teater. Och trots att de är blyga, dras många av dem till teatern och blir utmärkta skådespelare med stor intuition. Fiskar har lätt för att känna medlidande med de sjuka och svaga. Osjälviskt hjälper de alla de kan, var, när, och hur som helst. Fiskarna är förvirringens och otillfredsställelsens tecken. Den som söker svar och aldrig får dem. Den som är utan rast eller ro, ständigt på drift och ständigt prövande nya vägar. För Fisken hänger allt liksom i luften, och tillvaron är närmast kaotisk.
Obesvarade frågor, osäkerhet och hjälplöshet hör tecknet till.
Fisken är den som alltid hoppar från punkt till punkt och prövar vad helst som är okänt. Det är svårt för Fisken att slå sig till ro med något, för snart kommer känslan att det inte är riktigt rätt, att något bättre finns bakom hörnet. Fisken är snäll och förlåtande, ger gärna efter för omgivningen. Självutlämnande intill självförintelse och saknar en fast grund att stå på. Den irrande, letande. "Jag vet inte", säger han, och "Jag kan inte".
När det gäller kärlek så söker fisken ett ideal, men blir besviken när det inte stämmer. Fisken söker stabilitet, men samtidigt vill han ha någon som inte håller honom fast. Fisken är trogen, men sviker någon ser han ingen anledning till att hämnas.
NEGATIVA EGENSKAPER:
Obestämd, på gränsen till likgiltig, hemlighetsfull, blir lätt förvirrad, har svårt att klara den praktiska sidan av livet, viljesvag, obeslutsam.
Så klart jag är fisk...
Tydligen är fisken en informationsmissbrukare som vill veta allt om allt och alla. Fisken vill förstå allt. Även det ingen annan förstår och de använder gärna sin information som en slags makt, den blir ett försvar.
En annan fisk berättade just detta för mig, och denna fisk sa också några kloka ord. "Vet man allt så är man inte heller beroende av någon annan"
Självklart!
UVI
Aj aj aj aj...
Frös, skakade och svettades om vartannat. Tog slut på allt varmvatten i duschen och visste ärligt inte vart jag skulle ta vägen. Tårarna kom och maktlösheten var ett faktum.
Trygga armar kring min kropp.
Jag ska aldrig någonsin vänta med att gå till doktorn och få penicillin när jag känner av det igen...
Krossat glas! Smått smått smått gurglade omkring i min urinblåsa och i mitt underliv. Inte bara när jag kissade, utan hela tiden. Ingenstans, inte i något läge försvann smärtan.
Nu är jag helt spak. Somnar nästan här där jag sitter. Gruppen i skolan fick arbeta själva utan mig inför examinationerna på fredag. Jäkla skit. Men jag var inte kapabel till att sitta helt enkelt...
Och de är helt underbara. Stöttar mig bäst de kan, och låter mig vara med på fredag ändå. Så fin grupp... Så underbara.
Min kropp är matt, mina ögonlock tunga, men mitt sinne lätt.
Å ljuva penicillin, citodon och voltaren!
*mums*
Natten som gick
Förstå... Känslan av att eventuellt se ett par fötter mellan alla långa mantlar, klänningar, riddarkåpor och svärd.
Men inkräktaren hann fly.
Vi fick dock en underbar promenad bland Arnfilmens kulisser, kläder och fascinerande broderier.
Hoppas att belysningen förblir släckt i källaren. Jag vet att det hänt saker i det gamla brukssamhället förr. Men det är snälla melankoliska själar. Ibland lite bitska...
I det gamla brukssamhället på Kinnekulle har jag upplevt några av de mest mystiska och oförklarliga händelserna i mitt liv. Vågar inte säga att jag inte tror. Likväl som det känns ovetenskapligt att tro.
Men jag vet vad jag såg, jag vet vad jag hörde. Och jag minns känslan. Den skrämmer mig inte...
I det gamla brukssamhället på Kinnekulle
en inkräktare av mer naturlig art
Studieteknik
Alla sliter som djur med studierna. Suckar, stönar, känner sig stressade. Jag är hur cool som helst. Är jag för lite laddad?
Men jag har fixat alla inlämningar. Läst det jag tycker jag borde. Fixat examinationsseminariet.
Inte borde jag väl slita hårdare?
Varför?
Jag väntar på att det ska sätta igång på riktigt! Ge mig något att bita i Högskolan i Skövde!
Jag kommer nog få bita i det sura äpplet har jag en känsla av. Men jag gör det gärna när den dagen kommer. Och då kommer ni få höra mitt gnäll, suckande och stönande över all stress kring studierna här i min blogg.
It's a promise!
Sitter i föreläsningssalen och försöker febrilt förstå vad det är de
andra känner sig så tvugna att förstå.
Bröllopsbilderna uppdaterade längre ned...
Minnen för livet skapas nu, då och i framtiden.
Jag vill veta att jag räcker till
Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Tider som varit, tider som flytt, kommer aldrig igen. Det är det enda vi kan veta... Men saker kan upprepas... En skrämmande tanke. Jag vill tro. Jag vill våga.
Våga släppa taget. Lite, bara lite...
Höst
Är det någon som vet när man ställer om klockan?
Ska jobba...
Suck. Det är sååå synd om mig som måste jobba.
Kan inte csn göra ett undantag och ge mig lite lån iaf.
Någon som har kontakter?
Snälla ni, hjälp mig att hålla mig vaken inatt. Har ju varit igång sedan sex i morse.
Ni har numret *blink*
Å Vilket bröllop!
Men å vilket bröllop. Självklart kunde varken jag eller Alida hålla oss från tårar när vi blev sittande och mindes vår barndom och de planer vi smidde kring vårt bröllop då.
Mellan vigseln och festen fick alla 70 bröllopsgäster åka med båten Magnus Gabriel runt i skärgården. Brudbaret gick av i Spiken medan vi andra fortsatte skärgårdsturen. Snittar med rökt fisk från Spiken åts gladeligen både av oss svenskar men framförallt skottarna. Lagom när vi passerade Alidas stuga stannade båten, och där stod de nygifta på bryggan och vinkade.
Följet leddes till och från båten med en säckpipeblåsare i täten.
Väl framme vid festen anlände brudparet i häst och vagn.
Brudens far höll tal, och mina ögon tårades när han nämnde mig och Alida i vår barndom.
Brudgummens dotter höll tal, och det några av de mest rörande orden jag hört.
Bröllopstårtan kan ni se här
GRATTIS!
Brud-brudgum och era familjer.
Herr och fru Porteus
Alida och Tim
Morgondagen
Men allt är klart inför bröllopet i morgon iaf. Bröllopsvagnen på plats och hästskötare bokade. Så tar vi med oss totton på väg dit i morgon. Det gick att lösa med stallplats där, så det var ju kanon. Sen får hästskötarna sköta resten. *pust*
Vi får se till att åka i tid bara.
Jösses vilket pirr i magen jag har.
Men å vad roligt det ska bli.
Jag minns att jag och Alida satt och diskuterade den här dagen när vi var små. Nu är den här...
Helt otroligt.
Nu är den här. På riktigt! Som i en saga...
Jäkla försäkringsbolag
*suck*
*större suck*
*dubbelsuck*
Försäkringsbolag är bra, men varför är de inte smidiga?
Hatar att bråka med sådana...
Jag ser att du är trött
Jag ser att du är trött
Jag ser din dag är tung
Jag ser du vill ge upp
Jag ser att du är rädd
Lyssna på mig...
Jag finns kvar.
Jag är här.
Jag finns kvar.
Förstå.
Jag finns kvar.
Till dig
LYSSNA PÅ KÄNSLAN
Av längtan till dig
CajsaStina Åkerström / Åsa Jinder
Musik: Jan Krantz
I en evighet levde jag som om du inte fanns.
I alla drömmar var du ändå nära, så underbart nära.
Och jag trodde jag fann dig, men du va nån annanstans.
Och varje gång jag funnit nån så såg jag att drömmen inte va sann.
Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig.
Ja, alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött,
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött.
Det var enkelt och vackert, du sa att du väntat mig.
Jag kunde ana att det fanns en himmel på jorden, jag såg den.
Och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig.
Jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.
Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart:
Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna.
Alla skuggor, allt mörker som förr var så uppenbart
det skingras och tillsammans ser vi ljuset som stiger med solens fart
* * *
Bergsklättring på HÖG nivå
Riktigt riktigt kul! Hoppas jag kan få loss lite lite tid så jag kan ha mer tid framöver...
Läs mer om vår bedrift och se bilder på Johannas blogg.
Om att möta sig själv i spegeln
Om du hade varit en ytlig människa. Då hade du aldrig sett dina egna ögon. Dina vackra utrycksfulla, intensiva, känslosamma ögon. Nej, då hade du sett en finne, en kluven hårtopp, ett klädesplagg som inte sitter helt perfekt. Och du hade letat kläder, frisör och acnemedel hela dagarna i tron om att det var det du skulle förändra för att hitta dig själv.
De som inte kan se dig missar något. De som ser dig älskar dig livet ut. De dagar du inte kan se dig själv. De dagar då du står där framför spegeln och viker bort blicken. Undviker de vackra ögonen. Låt oss andra se dig! Lämna det åt oss. Du hittar snart tillbaka och vågar möta blicken. Det är precis som i en relation fast med sig själv.
Hela livet är som en relation med sig själv.
Några rader
Dubbelsuck
Jag mötte grannen i kurvan utanför mig. Jag med Js extralåååånga hästtransport och grannen med sin hästtransport. Vägen är för smal för att mötas på, och trots mina försök att manövrera hela ekipaget långt ner i diket så räckte inte platsen till. *PANG*
Grannens bil hade lust att stöta på mitt släp. Och det med besked!
Resultat?
Mor och barn i bilen klarade sig bra, trots en massa airbags som löstes ut. Och jag, mor och två barn i bilen klarade oss också iom att min bil aldrig var i någonstans. Likså hästen.
Men deras framaxel är kaputt.
Likaså axeln på vårt släp.
Nu vore det ju VÄLDIGT bra om mitt släp kunde komma hem från Töreboda. Men det vore väl en önskedröm...
Och jag är inte förvånad! Gör man dubbelt så mkt så händer det dubbelt så mkt.
Man kan ju kalla det otur om man har lust, men jag ser det mer som att jag råkar ut för lika mkt som alla andra, procentuellt sett dvs.
Usch, tänk om jag inte hunnit väja ned i diket? Tänk om vi hade frontat? Hemska tanke.
Tack gode gud för att mina i snitt 15 mil om dagen bakom ratten gett mig lite koll på vart jag har mitt ekipage...
Bilförare på gott och ont!
Oj oj oj
Det är min tidigare studievana från universitet som räddat mig. Jag slipper nervositeten och vet vad som händer och vad det innebär typ.
Men nu ökar farten gradvis, och jag inser att det börjar bli dags att göra det här på heltid på riktigt...
Om jag bara hade disciplin nog.
Har ni några tips?
Hur blir man disciplinerad och pluggar?
Istället för att exempelvis sitta och blogga...
*suck*
Maktlöshet
Det är inte mitt ***CENCUR***.
Det är inte jag som får ta diskussionerna.
Och det är inte jag som blir sårad.
Så varför?
Det handlar ju om en människa som ber mig om hjälp!
Och jag står där maktlös och kan inte säga något för att hjälpa denna människa.
Jag kan inte göra något för att hjälpa denna människa.
Och jag vet att den enda lösningen som finns kommer bli upprivande och slitig för denna människa.
Vädjande blick
Fina ord
Om jag bara fick
Möt mig här
Där de andra gick
Krama mig ömt
Om jag bara fick
Gå med mig
Leende nick
Fallande tår
Om jag bara fick
Om jag bara fick
Skulle jag ge
Om jag bara fick
Skulle jag se
Om jag bara fick
Skulle du få vara
Om jag bara fick
Skulle vi klara
Tysta ögon
Vädjande blick
Fina ord
Om jag bara fick
Hektisk helg
Allt har gått fort.
Leenden har setts.
Leenden har getts.
Glädje har funnits.
Umgåsmys har hunnits.
Å så längesedan...
Början på något nytt
Tack fina Ni för en underbar helg. Allt slit blev till ett nöje med Er i vår närhet!
Torbjörn, Christina, Lisa, Johanna, Peter.
Längesedan jag kände sådan glädje över att slita.
Tack Tack Tack
Kinnekullebygden
Norrland är en sak i sig. Jag älskar Norrland. Men naturen på Kinnekulle slår högt!
Kalkstenslador på Kinnekulle
Solnedgång bland blandskogen
Solnedgång över Blombergs hamn
Kvalitetsbedömning Grevagården
Nu har en av mina fyraåringar gått kvaliten.
Var ordentligt nervös för att jag skulle rida honom själv. Visst hade jag förhoppningar, men jag har nog fortfarande inte förstått vad det var som hände.
Han mättes först och identitetskollades.
Sedan var det veterinären som skulle bedöma honom.
Efter det ridning inför domarna.
Och direkt efter avsadling och visa honom exteriört för hand.
Sedan uppsutten hoppning.
Jag vet ju att han har ett ordentligt klipp i sprången och hoppar riktigt bra. Men han har ju utvecklats så det sista året, så hoppningen har legat på hyllan. Det har helt enkelt inte fungerat. Man kan väl säga att han mest har vilat sig i form och ridits mycket ute i skogen.
Det var också vad gångartsdomarna sa, att han var sent utvecklad, outvecklad, ännu gick något lågt i traven...
Att han sedan direktkvalificerade sig till finalen i Flyinge som lovande dressyrtalang är ju en annan femma.
8 på skritt
8 på trav
9 på galopp
Väl visad!
Jag fick en varm kram av Petra inne på banan när det läste upp bedömningen. Och där stod jag och förstod inte riktigt vad som hände.
Ska jag våga mig på att åka ner till Flyinge och som hoppryttare rida min häst i gångartsfinalen?
Jösses...
Jag förstår nog inte riktigt än vad som har hänt!!!
Tack för allt underbara Petra!
Utan dig hade jag inte fixat det!
I allt det jobbiga
Jag vet numer att den kallas kärlek. Hade jag inte fått visa den för honom just i detta nu, så hade den uttryckt sig i tårar. Men han fanns där, och han stod där med en öppen famn, och han tog emot mina känslor. Fick min kärlek och tog emot den.
Känslor som inte får uttryckas kommer ofta som tårar.
Men han fanns där.
Jag får uttrycka.
Jag får älska.
Och jag är inte för mycket...
Mamma
Är jag en bra vuxen i barns närvaro?
Är jag en bra modersgestalt?
Skulle jag verkligen klara av att bli en god mor?
Jag är inte helt säker på det.
Men å andra sidan är jag inte helt säker på att jag är bra på något alls, så varför skulle mammarollen vara annorlunda?
Jag kan iaf inte låta bli att ha den där gnagande oron i mig om att jag gör fel, eller kommer göra...
Ingen vill ju misslyckas. Så är det. Allra minst med ett liv. fast man misslyckas ju inte iof. Bara formar på olika sätt.
Jösses... Ågren...
Om ni undrar...
Men jag mår så ruskigt dåligt över att se någon må dåligt.
Arga barn kan jag hantera.
Vilda barn likaså.
Överaktiva barn går bra.
Galna barn.
Och bortskämda barn.
Blyga barn.
Men genuint ledsna barn... Stora krokodiltårar uttrycker känslor de inte själva förstår.
Hjälp... Vad ska man säga för att trösta när de inte ens förstår själva varför det kommer i form av tårar. Hjälp? Finns det någon expert där ute som har något gott råd?
Idag har iaf varit en trevlig dag med ganska mycket ork. Men min kära J är sjuk, och det blir såklart jobbigt när han inte riktigt orkar och vi inte kan vara två om saker.
Så nu ikväll, innan examenstestet i morgon, har luften gått ur mig.
*pust*
FAN
Kanske är det bara lite mkt nu. Kanske borde jag istället bara se till att vi ordnar allt på gården och slutar tjata på henne om den och så ger henne hälften av pengarna så är det klart och hon mår kanske bättre och då kanske det blir lättare för lillkillen?
Jag kanske ska orka slita några veckor till med gården... Det kanske är det bästa... Strunta i pengarna utan bara få iväg den.
Fast det handlar ju inte om mig. Det handlar om J och lillkillen. Och jag vet ju vad J vill. Det har vi stött och blött till ända. Men om något annat är bättre än det vi kommit fram till?
Fan Fan Fan
Vad i helvete ska jag göra?
Känslor gör människan sårbar och maktlös
Det enda fel jag egentligen har gjort är att bli älskad av J.
Kärleken gör saker med människor. Får dem att inse och komma till insikt.
Så hade han inte älskat mig så hade allt kanske fortsatt som vanligt och fasaderna och idyllen utifrån sett hade inte rivits upp.
Varför ska jag alltid riva i fasader?
Hur jag än gör kommer jag bli syndabocken i det här.
Det enda fel jag egentligen gjort är att bli älskad av J.
Om jag inte hade älskat honom hade kanske han aldrig älskat mig och så hade det här aldrig uppstått.
Men jag struntar i det. Jag får stå där och ses som syndabock. För vet ni, jag har inget annat val. Kärleken är för stark.
Jag, liksom barnet i det här är maktlös.
Men till skillnad från barnet som binds av biologiska band är det enbart mina känslor som binder fast mig i den här soppan.
Enbart mina känslor... Men de är för starka för att jag ska rå på dem.
Fasader
Dags för en varm dusch. Det är en av de få saker som får mig att slappna av...
Inatt kanske jag får sova.
Fasader mina vänner...
Fasader...
Ridsport! Angående "Hoppsan - en medalj!"
Reagerade över detta och tyckte det var värt att tas upp. Jag var också en av dem som förtvivlat zappade mellan kanalerna för att få chansen att se Rolf-Göran Bengtsson ta OS-guld.
Men Blogg Ida beskrev det redan så väl att jag lånade hennes inlägg.
Ur Idas blogg
Ann Svärding, det var det bästa jag har läst på länge!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article3253935.ab
På punkt efter punkt naglar Ann fast ett antal problem med den svenska sportjournalistiken och dess behandling av ridsporten.
Jag satt själv vid TV:n och zappade hjälplöst mellan ettan och 24:an när det var dags för hoppfinal. Jag önskade intensivt att fotbollsmatchen skulle avgöras innan de 90 minuterna var slut, för jag VISSTE, att om det blev förlängning så skulle ridsporten få stryka på foten. Så blev det också. När Rolf-Göran skulle rida omhoppningen i direktsändning var jag så förbannad på SVT att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Genom de val som gjordes på redaktionen berövades jag och många andra ett av de största ögonblicken någonsin i svensk ridsports historia: att se Rolf-Göran säkra nollan och vara i OS-guld position alldeles intill slutminuterna.
Men så är det väl, när man inte tillhör den prioriterade målgruppen. För det är bara att ta fram linjalen och börja mäta spaltmeter. Sportsidorna är till för män. Särskilt män som gillar fotboll.
Säkert är det så att framförallt män läser sportsidorna och sportbilagorna. Men kanske skulle många ridsportintresserade, däribland många kvinnor, börja göra det om man började prioritera annorlunda? Det är dags att förnya den svenska sportjournalistiken.
Till kommentaren till artikeln som menar att ska vi ha ridsport med i OS så kan vi ha kaninhoppning också: ridsport var faktsikt med redan i de antika olympiska spelen. Så det så.
Jag kan inte låta bli...
Varför kan hon inte söka hjälp? Få någon att prata med? Någon som kan hjälpa henne få styr på alla tankar och rätsida på många omedvetna handlingar. Hjälpa henne att få koll på försvarsmekanismer som går in när man på grund av tidigare upplevelser i livet reagerar som man gör?
Jag vet med säkerhet att hon är en ganska fin människa innerst inne. Och jag har sett delar av den fina människan också. Men jag ser också en fasad. Ett försvar utåt för att slippa vara sårbar. Ett skydd, en pansarsköld full av åsikter, handlingar och ord. Bättre att förekomma än att förekommas.
Men jag vet med säkerhet att hon är en ganska fin människa innerst inne.
Tyvärr är det så att gör hon sitt bästa nu så räcker det inte till för att hon ska kunna få må bra. Det drabbar bara henne själv. Och det gör ont i mig att se en människa som går förlorad.
Hon är värd något mycket bättre!
Nu är det igång.
***INLÄGGET CENCURERAT AV ADMINISTRATÖREN***
Det var det!
I underbara vänners lag. Jag glömde till och med bort för en stund att jag egentligen inte mår så bra inuti. Jag glömde bort att jag har svårt att sova om nätterna. Jag glömde bort allt som måste lösas. Jag glömde bort... Ja det gjorde jag.
Men inatt, när jag återigen låg sömnlös och vände och vred på mig. I morse när gryningsljuset bevisade sanningen om vad som måste göras i vårt liv nu. I morse när tankarna på allt som måste lösas i familjen blev verklighet igen.
Ja, då... Då suckade jag. Sjönk ihop igen och började fundera på vad som går att göra åt situationen.
Jag står still och kan inte påverka.
Men det är mitt liv det berör i allra högsta grad.
Det enda jag kan göra är att jobba lite mer, slita lite hårdare, ta tag i lite mer saker och se till att lite fler saker blir gjorda.
Men jag orkar inte fler månader nu.
Helgen i goda vänners lag. Åh vilken kontrast mot min nya vardag.
Att tänka att man måste vara stark är inte alltid så smart.
Jag undrar om det syns i mina ögon. Uppgivenheten och tröttheten.
Så trött så nött
Det tar på de psykiska krafterna. Ja, det gör det...
Igår fick stackars J höra både det ena och det andra om vad jag anser om situationen.
Eftersom hans livssituation enligt honom själv förbättrats enormt jämfört med hur han och L tidigare haft det så är det klart att han har svårt att se det som ett problem så som jag gör.
Men jag är så trött, så nött...
Grejen är ju den att jag just nu, för bara ett halvår sedan, hann ikapp mitt eget liv och klarade av att hålla upp en standard hemma och i mig själv som jag känner att jag trivs i. Som jag känner att jag kan leva med. Som jag känner att jag orkar med och som ger mig plus på energisidan. En situation jag strävat efter sedan mitt destruktiva förhållande helt tog slut för drygt två och ett halvt år sedan.
Så helt plötsligt vänds allt på ända igen. Oreda runt mig, oreda i mig, gnäll och tjat till/från ett ex. IGEN. Jag hade passerat det stadiet. Jag hade börjat läka. Men jag hade inte riktigt hunnit samla krafter...
Det som gör ondast är att se.
Se de man älskar lida.
Se de man älskar gråta.
Se de man älskar tro och hoppas.
Förgäves.
Mitt förnuft har för längesedan sagt mig att ex gör sällan det man förväntar sig av dem. De gör sällan det man tror, och än mindre det man hoppas.
Nej J, det händer inte i morgon. Det händer inte heller i övermorgon. Nej J, du behöver inte åka förbi för att se om det har blivit gjort. Och nej J, du behöver inte ha telefonen bredvid dig i väntan på att hon ska ringa.
Mitt förnuft har för längesedan sagt mig att ex gör sällan det man förväntar sig av dem.
Men att då se tårar, besvikelsen och gråmodet komma tillsammans med ännu mer tårar... Hos min stora pojke J och lillpojken L som febrilt försöker dölja dem. För att de tror, hoppas och förväntar sig...
Ont, det gör ont, det gör ont...
Jag älskar J, vilket innebär att jag delar hans liv, känslor, tankar och vardag. Men jag är så svag. Och just nu har min sista energi gått åt...
Varifrån ska jag få kraft?
Vill bara se min familj lugn, trygg och lycklig. Men jag ensam räcker inte till. Jag ensam orkar inte få min familj lycklig. Det är så mycket annat... Så mycket jag inte kan påverka.
Snälla snälla snälla... Jag vill bara att livet ska börja.
Jag skulle aldrig försvinna ifrån er mina fina pojkar...
Jag bara kryper undan ett tag. Till dess jag åter kan få sömnen på nätterna och åter har nära till leenden.
Så trött så nött.
En sak till...
Nyförälskelsen övergår i något djupt, mer intensivt, stadigare och starkare. Nej, det är inte himlastormande, men det är seriöst och klockrent. Sådana känslor man samlar vuxenpoäng på.
Undra hur många vuxenpoäng man ska ha innan man gifter sig?
Saknad...
Men idag så Har lillkillen L fotbollsträning, vilket innebär att varken min stora eller lilla pojke kommer hem idag förrän tidigast 20 skulle jag tippa. Och då är det läggdags bums för skolpojkar.
Åhhh vad det blir långa dagar ifrån de man älskar. Över 13 timmar... *suck*
Funderar också lite över hur det känns som barn att vara hemifrån så många timmar. Finns för tillfället ingen annan lösning, men jag har en känsla av att det mesta ger sig, förr eller senare. Om bara alla kunde resonera utifrån barnens bästa så hade det ju varit enklare...
Nu är klockan 15.00, och jag har plötsligt fått tid över. Eller... Jag orkar inte städa, måla, rida, plugga, laga mat, laga staket, betala räkningar, tvätta eller vika tvätt. Så jag har tid över.
Och vet ni vad jag just kom på... Jag ska ju åka till dom så klart! Det tar ju inte ens en timme, och jag kan vara med dem under fotbollsträningen. Åh, vilken bra ide...
Nu saknar jag inte så mkt längre. Dessutom kan jag ju passa på att ta med mig lite saker från Gården. Finns ju en del kvar att plocka i. Hur tråkigt det än är...
Åh! Jag får snart träffa dem! Underbart! Lovley!
Nu fick jag plötsligt energi igen.
Ingen tidseffektiv ide, men va tusan... Vi får äta McD på väg hem istället. Det upptinade tar vi en annan dag.
Kram på er världen!
Måndagsmys
I måndags tog jag och lillkillen L en sådan där mysdag som jag värderar så högt. Jag såg till att ha möjlighet att vara hemma, och han skulle bara till fritids och hade inte skola förrän på tisdag. Dessutom fich ju hans far sova en timme längre när han slapp köra honom. (=en timme längre med mig :o)
Och så kommer han ju hem lite tidigare också...
Vi började dagen med att äta en frukost. En slowfrukost där ingen behövde stressa iväg. Sedan klädde vi oss och gick ut och hjälpte Lars att köra in halm i Ladan. Eller... lillkillen L hjälpte till inifrån traktorn och jag pysslade mest och tittade på.
Sedan begav vi oss in till Lidköping för att inhandla lite kläder. Jag rensade ju ur hans garderob förra veckan, och insåg till min förskräckelse att skolpojken inte hade några skolkläder. Så vi provade och handlade för glatta livet. Även stora pojken J fick något nytt att komplettera sin nya outfit med. (vi handlade nytt förra veckan vilket J var i stoooort behov av).
Lillkillen L påpekade att det var väääldigt fint väder (=glassväder) så vi köpte en liten glass när vi stannade och tankade. Det var faktiskt en ovanligt varm höstdag med strålande sol...
Sedan åt vi kycklingmacka till lunch på stan, och så mötte vi upp Anna och Stina för att inhandla sådana där varor man äter och dricker. Mindre kul, men trevligare sedan när maten stod färdig på bordet när pappa kom hem.
För en gångs skull såg han faktiskt lite pigg ut när han kom hem från jobbet. Iof så hade han lyckats komma hem i skaplig tid, och han hade dessutom fått tid att äta under dagen. Åh vad det värmer mitt hjärta att se lillkillen L så glad och stora pojken J så avslappnad och inte lika slutkörd som vanligt...
Måndagsmys...
Åhhh...
Jag tänker INTE låta barn i det här huset svepas med i samhällets stressiga vardag. Skynda, stressa för att hinna. Och hinna mer för att skynda...
Nej, så långt det går ska det finnas tid för ro här hemma.
Mellan våra fyra väggar ska man känna trygghet och lugn när man kommer hem! Ingen oro för bråk, slagsmål, stress eller obehagliga överraskningar!
Jag har fått jobba länge på att hitta en sådan känsla, och den tänker jag inte ge upp i första taget!
Måndagsmys...
Åhhh...
Ni ska veta...
Hon vill oss inget ont! Och även om det mot all förmodan skulle finnas någon slags saknad eller avundsjuka i henne över att han har en annan nu som har "tagit hennes plats", så lovar jag att trots det, utifrån det, så försöker hon så gott hon kan.
Och man kan inte kräva mer av en människa än hon klarar av. Man SKA inte kräva mer...
Kom ihåg! Bara för att hon valde att lämna sin familj för en annan betyder det inte att det var ett lätt val!
Och känslan av att ha blivit ersatt är inte grundad på avskedet/ uppbrottet och påverkas inte heller av att man har någon annan. Nej, känslan av att ha blivit ersatt är grundad på det man en gång hade! Så känslan har man alltid rätt att känna, så länge man haft något tillsammans med någon!
Tyvärr hamnar vi i kläm...
Men snälla ni, döm henne inte för att hon kämpar för att leva. Hon gör sitt bästa. Hon gör bara inte som vi skulle gjort...
Men så finns det en anledning till att det är jag och han nu också, och inte hon och han.
Men det finns en sak man aldrig får glömma. Man alltid har ansvar för.
Som man aldrig ska låta komma i kläm.
Barn.
Framåt
Framåt är framåt
Bakåt är bakåt
Men kommer man mer framåt än bakåt om man rör sig istället för att stå still?
Är definitionen på framåt och bakåt det håll din näsa pekar åt?
Just det ja...
Igen? tänker ni.
Svaret är ja.
Men tyvärr ger min tredje eftergymnasiala högskoleutbildning mig inte rätt till att ta mer lån. För många terminer redan.
Så ni studenter som suckar över att leva under existensminimum! Hmmm....
Nåja, stunderer är fan inte rika. Inga av dem. Men utbildade ska vi bli bestämmer Sverige! Heja Svenskarna som är kända för att vara så flitiga och seriösa och inte klaga allt för mkt och bara jobba på då!
När protesterar vi?
Fast jag orkar iaf inte engagera mig politiskt... Jag har ju fullt upp med att engagera mig i studierna så jag kan bli högutbildad åt Sverige.
Fattar ingen detta? Hur ska vi kunna orka engagera oss i saker som politikerna gnäller över att vi inte gör när vi pluggar dagtid och jobbar natt för att lyckas med det vi vill och andra i samhället behöver?
AJ
Idag är en gnälldag!
Och jag har varit såååå sjuk sååå sjuk!
*suck*
Och inte har jag kunnat sova.
Inte har jag kunnat pussa på min älskling.
Inte har jag ens kunnat få ha hans arm kring min bröstkorg.
Nej, för jag har varit SJUK och fått kämpa för att få luft...
Inga extra gram över min tunga bröstkorg, eller någon begagnad andedräkt med några små uns mindre syre i i närheten av min mun...
Jäkla skitsjuka!
Idag är en GNÄLLDAG!
(men jag är nog feberfri nu iaf, efter fem dagar...)